(I samarbete med Training for pregnant)

Jag är en periodare när det kommer till träning (och till allt annat också för den delen) så ibland kommer jag in i en bra period när jag tränar tre-fyra gånger i veckan och ibland kan det gå månader utan träning.

Förra graviditeten tränade jag noll gånger. Hade sån vansinnig foglossning att jag knappt kunde röra mig så träning kändes som det sista jag skulle orka med.
Den här gången hade jag en ambition att vara bättre på att hålla igång träningen. Dock mådde jag så ruskigt illa till vecka 21 så av den anledningen kom jag inte iväg (hälften skyller jag på det och hälften var jag bara för lat)
Men vår bil gick sönder och var på lagning i över en månad, så då var jag så illa tvungen att cykla överallt, till jobb, dagis och vart jag än skulle.

Cyklandet, frivilligt eller ej, gjorde verkligen under för mitt mående! Har inte haft någon foglossning alls den här gången och kanske beror det lite på just det, att jag iallafall höll igång en smula.
Nu när bilen är lagad igen har jag ändå allt som oftast cyklat, för att det är så himla mysigt att cykla till dagis med Knut. Men visst fuskar jag och åker bil ibland numera.

Precis innan vi åkte på semester fick jag hem ett set med träningskläder från Training for pregnant, som gör träningskläder för gravida! Så himla bra grej med kläder som är anpassade så man slipper dra i tröjan ideligen och ständigt vara rädd för att ens buttcrack syns!

Nu har denna sommar varit olidligt varm så att gå runt i långa tights har inte varit optimalt. Men de här kläderna passar ju även perfekt till träningen efter barn. Skönt med byxor som är rejält höga i midjan, både med bebis i magen och med bebis utanför tänker jag.

Jag har som sagt inte varit särskilt aktiv på träningsfronten den här graviditeten heller, även om jag hade planer på det. Önskar sååå att det hade funnits pass med gravidyoga även här. Men det gör det dessvärre inte.

Mina planer om träningen efter graviditeten är däremot högtflygande! Jag ser fram emot att få känna mig lite stark igen, förhoppningsvis kunna hitta tillbaka till mina magmuskler igen och kanske, om jag finge drömma, orka springa en mil till våren.

Men man måste göra allt med måtta tänker jag. Plus minus noll. Efter långpromenad på stenstrand kommer glassbomb, det är sen gammalt!

Om ni uppger koden annaritar15 får ni 15% rabatt på ett helt köp hos Training for pregnant. De har allt man behöver för att hålla igång även under sin graviditet och om inte annat, så har kläderna gott om plats för en extra glass eller två!

I lördags hade Emil träff med sitt matlagningsgäng. De är sex killar som ses och lagar fin mat och dricker en massa vin och har det kul ihop.
Den här gången var det dags att vara hemma hos oss.
Jag bävar ju alltid lite inför sånt där, gillar inte att ha folk hemma som jag inte känner så väl och sådär, ser alltid scenarion framför mig hur de river hela stället och kräks i soffan och sånt.
Så jag bestämde att jag och Knut inte skulle vara hemma, så vi packade ihop våra grejer och åkte till min faster några kvarter hemifrån oss.
Det sista jag sa till Emil var: ni behöver ju inte riva hela huset….

Så jag och Knut hade en fin kväll och gick och la oss vid 22, som vanligt.
Min inställning på mobilen “stör ej” går på vid samma tid. Det innebär att det inte hörs när jag får sms eller det ringer efter klockan 22 för att jag inte ska vakna.

På morgonen när jag vaknade och kollade på mobilen hade jag först ett sms från Emil, skickat 02.36, där det står “sov gott älskling, du är fin”.
Klockan 05.25 har han skrivit ett till sms där det står att vår altan brunnit upp.
Däremellan är det massor med missade samtal, från grannar, från Emil och från andra okända nummer, inspelade meddelanden i röstbrevlådan om brand och sms med hjärtan och frågor om vi är okej.

Ni förstår vilken chock att vakna upp till detta! Ringde givetvis Emil direkt och han försökte förklara samtidigt som han var väldigt ledsen och chockad över alltihop. Jag lämnade Knut hos min faster och åkte hem.
Där möttes jag av en hel hög med uppbrända, förkolnade delar till uteköket på gatan och en väldigt chockad Emil inne i huset.

De hade alltså använt ett pizzatillbehör till grillen (avsett för just den grillen, så inget hemmabygge) som gör att locket ligger liksom en bit ovanför själva grillen och där, i springan, stoppar man in pizzan, så det blir lite som en bakugn.
Sen när de skulle gå hem och Emil skulle lägga sig så kollade de och såg att det bara glödde i botten så de tänkte inte mer på det. Men eftersom locket inte slöt tätt med den där ställningen så brann det ju mycket längre än vad det gör när man grillar vanligt så att säga och sen lägger på locket och kväver elden.
Så antagligen har trästommen som köket är byggt på självantänt när Emil somnat, för bara någon timme senare vaknade flera grannar av en kraftig smäll (antagligen betongskivan som föll i marken) och larmade brandkåren.

De försökte även plinga på men ingen öppnade, för har Emil väl somnat, ja då jäklar sover han ska gudarna veta!
Så de försökte få tag i våra nummer, ringde, men varken jag eller Emil hörde ju detta.
Då ringde de en annan granne på gatan som de vet att vi umgås med, så han kom springande (och hade koden in till vårt hus) samtidigt som en annan av våra vänner hade vaknat och ammat och sett blåljus utanför oss, så hon kom också springande.

De stormade in i huset och såg att varken jag eller Knut var hemma, som tur var, sen försökte de väcka Emil vilket visade sig vara lättare sagt än gjort.
Under tiden hade våra handlingskraftiga grannar tömt både brandsläckare och stod nu med trädgårdsslangen och försökte släcka elden tills brandmännen kom.
Hade de inte vaknat och hade de inte börjat försöka släcka, så hade hela vårt hus brunnit ner och Emil med det. Brandmännen sa senare att det bara var 3-5 minuter ifrån att branden spred sig till vår vind, som är fylld med kutterspån…
Vill inte ens tänka på hur det skulle kunnat sluta!

Nu blev vi ett utekök fattigare, en grill mindre och fyra stolar plus lite småkrafs som brann upp. Tänk vilken världslig sak ändå, om man jämför med allt som kunde brunnit upp. Hela vi.
Vi har ju planer på ett orangeri istället för bodegan men hade kanske inte tänkt oss rivningen riktigt såhär dramatisk.
Men vad gör några stolar egentligen? Ingenting.
Det viktigaste är att vi fyra fortfarande mår bra och är oskadda, huset är intakt och att alla finns.
Det är det enda som räknas.

Enormt tack till våra handlingskraftiga grannar, jag ska aldrig gnälla över att vi har för nära till grannarna mer!
Tack också till Cille och Carro som gjorde en hjälteinsats med att ta hand om Emil som minst sagt var i chock. Kaffe och smörgås och lugnande kramar hjälper långt då.
Tack, tack, TACK!

Så blev det dags att lämna paradiset för den här gången, eller idyllien som vi kallar det numera.

Först föreviga varje hörn så man har något att tänka på en regnig novemberdag. Älskade ställe!

Vi hann inte mycket mer än att komma hem, packa om och sen åkte vi till Höganäs med våra kompisar.

På morgonen var det dags för ett mycket efterlängtat semestermål, nämligen Helsingör! Vi hade perfekt väder (när var det inte perfekt väder den här sommaren förresten?)

Poff så är man i Danmark! Älskar´t! Vi åkte med våra kompisar (och grannar!), Carro och Martin.

Martin och lilla Hedda.

Sen strosade vi runt bland fina hus, som sig bör. Älskar mitt långa hår för övrigt, tog en stund att vänja sig men nu hade det känts jättekonstigt att inte ha det.

Vi gick in på alla loppisar och antikaffärer vi kunde hitta. Alla känns verkligen så himla danska, liksom lite ruffigare än svenska antikaffärer och med så himla mycket fint!

Danmark alltså! <3

Sen kom vi fram till målet för dagen, nämligen min kompis Wenches affär w.store! Knut har flera av hennes bilder i sitt rum. Jag och Wenche gick i samma klass på konstskolan i Stockholm och fann varann direkt.

Efter shopping krävdes glasstop. Hur många glassar har jag inte ätit denna sommar egentligen? Skämskudde nästan men skyller på värmen såklart.

Vi hade fått rekommendationer att gå till streetfood marknaden för att äta mat, så det gjorde vi. Gott såklart, men sååå mycket bättre i Köpenhamn. Vi tog en groupie!

Emil fick feeling i vanlig ordning.

Sen var jag dödstrött i fötterna så vi tog färjan hem igen. Jag och Emil skulle nämligen på dejt, med Winnerbäckkonsert och hotellnatt! Sån lyx!

På vägen hem från Helsingborg så stannade vi i Mölle. Alla som någon gång varit i Mölle vet varför man stannar där, för att det är typ Sveriges finaste ställe!

Vi skulle bada! Jag är i vanliga fall en badkruka av rang men den här sommaren har jag helst legat i blöt hela tiden. Gravid + värmebölja = dålig kombo.

Den lille havfrue.

Den store havsfrue…..

Det är en väldigt obarnvänlig strand vi brukar åka till, med bara sten och klippor, men det är så himla härligt att bada där så vi “offrar” oss varje år.

Vännerna och resorna avlöste varann den här semestern, så när vi kom hem till Värnamo igen, så kom min kompis Johan på besök!

Vi bestämde oss för att åka båt! Vi har ingen egen båt längre, så vi lånade Emils pappas båt.

Hej vad det går!

Vi har en “egen” ö vi brukar åka till. Så himla flott! Speciellt för såna eremiter som jag.

Jag har hela sommaren försökt lära Emil hur man flyter, alltså utan att röra någonting, bara ligga där.

Det är världens härligaste känsla! Men Emil är så sämst på det, han har för tung rumpa.

Livet alltså! Såhär har jag helst velat ligga precis hela sommaren, hade gärna sovit såhär med om det hade gått.

Den här sommaren ihop med Knut har varit så genomljuvlig! Lätt den bästa sommaren rent åldersmässigt på honom. Han har knappt gnällt en enda gång, bara varit rolig och snäll och fantastisk att ha med sig på alla utflykter och resor. Bästa barnet EVER!

Semester hörrni, inte så jäkla dumt ändå!

Veckans badpojke. Här slår det mig hur himla fint Småland är ändå. Ibland glömmer jag bort att se det, men här blir det så påtagligt.

Efter x antal timmar puttrade vi hemåt igen och började genast kolla Blocket efter båtar.

Det är ju inte riktigt polaroidbilder men jag tycker ändå att instagrams bilder känns lite så. Och de känns ibland mer ärliga än de man tar med den riktiga kameran, så här kommer några av sommarens höjdpunkter:

Fotbolls VM. Jag är i vanliga fall inget fan av fotboll men det här var ju himla spännande och så härligt att känna sån gemenskap. I Värnamo anordnades det ett “VM camp” mitt i stan, där det ställdes ut massvis med bord, de sålde öl och alla kollade ihop på en superstor widescreen. Väldigt roligt men sjukt varmt! Knut fick sin första Sverigetröja och var orimligt taggad på detta.

Det supervarma vädret gjorde att nästan allt i vår trädgård dog, men lavendeln blomstrade mer än någonsin. Vi har ett helt hav med lavendel på baksidan, så jag passade på att plocka fler stora knippen som nu hänger på tork lite varstans hemma.

Jag köpte den största solhatten jag kunde hitta på H&M för att skydda mig mot solen, men sen visade det sig att jag var lite för feg för att använda den. Så dumt, den är ju strålande!

Sommarens alla loppisfynd! En av de sakerna jag var mest glad över, fikonträdet på sista bilden är numera uppeldat och jag är så ledsen över det. Kanske kan kräva ett nytt av Emil som kompensation?

Knut på en rauk. En av sommarens finaste bilder.

En bild från vår frukost på Öland. Den här känns som en sån där gammal polaroidbild man hittar i sina föräldrars fotoalbum tycker jag. Flera av er kommenterade att jag borde teckna den.

Min favoritbild från sommaren, kisspaus utanför Kalmar. Kan inte se på den här bilden utan att få hjäremoji-ögon.

Jag klämde in mig i min baddräkt från Miss Janna Swimwear och kände mig superfin. Skulle verkligen vilja ha en bikini därifrån också, det kanske får bli senare i höst när babysim och sånt drar igång.

Avslutar med en bild från vårt sovrum, där vi inrett en liten hörna åt Stickan. Tycker det blev väldigt mysigt. Korgen har jag köpt på Erikshjälpen och klätt om, sen har vi skruvat fast den på ett underrede till ett bord från String, sänghimlen är gjord av två gamla gardiner och glasskylten med namnet är köpt på tradera. Har en likadan till Knut fast i blått glas.
Knutte och Stickan, snart är jag tvåbarnsmamma!

Vet egentligen knappt om någon läser den här bloggen längre, för det är så tyst bland kommentarerna. Men skam den som ger sig, har ett bra bloggflow i mitt huvud nu så jag bloggar vidare, även om etern är tyst för tillfället.

Nu är det snart höst och den här hösten innebär också att jag inte längre är gravid, jubel och fanfarer!
Jag har gått lite bananas på shoppingmarknaden den senaste tiden, det ska villigt erkännas.
Dels i present till mig själv för att jag stått ut de här nio månaderna i trikåplagg men också för att det helt enkelt är så himla roligt att köpa en ny höstgarderob.
Hösten är utan tvekan den bästa klädsäsongen tycker jag!

Först ut: ett par byxor från Marimekko (fast jag har dom som har rosa streck istället för svarta, men hittade ingen bild på dom) de här köpte jag när min favoritbloggare Karkki rensade sin garderob. Vill para ihop med stor stickad tröja sen.

Av Karin köpte jag även den här gröna kappan från Lindex. Jag har, som ni ser, haft den tidigare men eftersom den var lite för stor så gav jag den till min kompis. Men nu när den dök upp i min storlek slog jag till! Har verkligen saknat att vara färgglad på hösten och vintern så jag är mycket nöjd med mitt köp.

Den här tröjan från Rodebjer. Den funkar ju även nu, med lite våld, men längtar efter att kunna ha den till ett par jeans. Tycker så mycket om färgkombinationen och farfarsknäppningen.

Mera nytt i garderoben är den här kjolen från Marimekko. Den köpte jag i present till mig själv när jag hade tecknat klart boken. Senare köpte jag även den här tröjan i kashmir från Rodebjer i Labels We Love-gruppen på Facebook. De blir ju en strålande kombination i höst!

Nya sneakers från Adidas har jag köpt också. Det är liksom ett måste på hösten. Just nu är mina fötter dock lite för svullna för att kunna ha dom, så jag hoppas de passar om en månad eller två.

På tal om skor så köpte jag de här juvelerna precis innan jag blev gravid (också köpta i Labels We Love-gruppen) de är dock väldigt smala så de passar inte för tillfället, men ser verkligen fram emot att kunna ha dom här igen. Antagligen de finaste skor jag äger!

Den här klänningen från Ganni låg ute på tradera, jag glömde bort annonsen och missade den. Den gick så himla billigt och jag hade sorg över min klantighet, så istället köpte jag den på rea på Grandpa, förvisso för det dubbla priset mot tradera, fast halva originalpriset så jag får vara lite glad ändå. Tror den här kommer vara perfekt efter att ha fött barn, eftersom det är bred resår över magen. Dessutom gillar jag att det ger en illusion av att man ha top och kjol istället för klänning. Ser verkligen fram emot att plocka fram den här i höst!

Sist ut så har jag köpt den här knallrosa skjortan i siden, från Hugo Boss. Den är väldigt oversize (precis som jag vill ha skjortor) och jag kan ha den nu också, trots mage. Men jag ser fram emot att ha den instoppad i ett par svarta stuprörsjeans när magen är ett minne blott.

Ja det var väl min höstgarderob det! Nu känner jag mig mer än redo för lite kallare temperatur, rödvin och barnvagnspromenader (kanske inte i kombination dock…eller?)

Ni som följer mig på instagram (annaritar_illustrations) vet säkert att jag och Knut har börjat jobba ihop!
Idén slog mig under semestern och nu när vi väl börjat så känns det som en av mina bättre idéer helt klart!

Han tecknar, precis vad han vill (fast jag föredrar djur eller människor framför skattkartor, bilvägar och maskiner) och sen tar jag med mig teckningarna till jobbet och färglägger dom!
Vi har några grundregler:
* Jag får inte ändra något, alltså inte lägga till något svart, som hår eller sådär, bara skuggor och nyanser. Jag får heller inte ta bort något. Har Knut ritat det så är det med. Punkt slut.
* Jag färglägger inte hans originalteckningar. Jag tecknar av hans bilder på mitt ljusbord och sen färglägger jag. Originalen sparas orörda.
* Jag är med när han gör teckningarna, så jag vet vad som är vad, så det inte blir några missförstånd.
* Det är Knut som är konstnären här, inte jag.

Bilderna har blivit en supersuccé på instagram och det känns så himla roligt!
Flera gånger i veckan tecknar vi nya och min plan är att fortsätta med detta i flera år framöver. Så roligt att ha kvar och se hans utveckling!
Det har varit stor efterfrågan på prints av de här bilderna, så nu har jag valt ut 6 stycken av de jag tror passar bäst som prints, i barnrum eller i finrummet, det tycker jag funkar lika bra på båda ställena.
Jag har beställt från tryckeriet nu så de borde dyka upp vilken dag som helst. Valde att göra dom i A4 den här gången.
Bilderna kommer kosta 200 kronor styck + frakt eller 3 stycken för 500 kronor + frakt.
Måste också poängtera att jag och Knut SÅKLART delar på försäljningen! Nån måtta får det ju ändå vara!

De här sex varianterna kommer det finnas att välja på, hör av mig så fort de går att beställa!

Batman, Robin och en ond

Fjäril

Giraff

Super Mario och Luigi

Snigel

och till sist, min favorit: Tarzan i äppelträdet!

För att se flera av våra bilder så kan ni följa mig på instagram, annaritar_illustrations som sagt. Vi gör många fler än de som blir prints så håll utkik!

Åh låt oss prata om mitt favoritämne, nämligen hår!
Jag spenderar hutlöst många timmar på pinterest där jag bara tittar på olika hårfärger, frisyrer och håruppsättningar. Ni skulle bara veta!
Precis innan semestern satte jag ju i löshår i mitt hår, tre paket närmare bestämt. Såhär såg det ut:

Jag ville egentligen ha det lite mörkare och lite kortare, gillar inte riktigt den här “löshårslängden” men min frisör tyckte att det var lika bra att passa på att ha långt nu när det väl satt där, så kunde vi klippa mer nästa gång.
Det var sjukt ovant i början och jag visste liksom inte hur jag skulle bete mig med långt hår. Dessutom var det ohyggligt varmt!
Men jag lärde mig få bukt på håret och har verkligen stortrivts i det i sommar! Kan knappt tro att det inte är mitt längre!

Nästa vecka har jag en ny tid hos frisören, där vi ska sätta om håret. Det växer ju väldigt på sommaren så fästena sitter ju ganska långt ner nu (jag har tejphår) men själva håret känns fortfarande fint och inte alls särskilt slitet.
Så därför sätter vi i det igen.
Men den här gången blir det mörkare och ungefär en decimeter kortare.
Nu kommer hösten och då vill jag inte ha det superljusa längre. Även om jag trivs väldigt bra i det så tycker jag ändå att mina bruna ögon kommer fram ännu bättre med det lite mörkare håret.
Såhär tänker jag färgen:

Och ungefär såhär tänker jag längden:

Ska bli väldigt spännande att se resultatet, det var längesen jag var mörkhårig nu!
Emil tycker jag ska låta det var ljust, men han brukar ge med sig efter en vecka eller två.

För två och ett halvt år sedan drog jag och ett gäng eminenta tjejer igång en bokklubb!
Vi satt på en uteservering och började prata lite löst om det, sen spånade vi länge och väl vilka som skulle vara med. Vi ville ha en bra mix av personligheter, sådana som inte är känsliga för rå humor och sådana som var bra på att dricka vin.
Vi var också noga med antalet, blir det för många blir det svårt att styra upp och lyckas ses, så vi är sex personer. Det ultimata numret för vår bokklubb.

Vi har några regler i klubben:

– Vi kör bara på hämtmat, så att det aldrig ska kännas jobbigt att ha bokklubben hemma hos sig
– Det måste finnas hutlösa mängder godis
– Vi varvar vilka som tar med sig vin, brukar vara två eller tre som tar med sig en flaska (det kan mycket väl hända att det går åt mer, sällan mindre dock)
– Vi väljer bok i turordning, den som väljer har bokklubben hos sig nästa gång.
– Män och barn är icke välkomna. Nyfödingar har visst undantag, men knappt.
– Vi för protokoll och ger böckerna betyg och utvärderar. Sen sätts alla in i en pärm så vi vet vem vilka vi gillat och inte gillat.
– Hälften av medlemmarna läser böckerna och den andra halvan lyssnar på dom. Men finns de inte på ljudbok så får man offra sig och läsa ändå.
– Vi läser inte deckare eller sci-fi men har en förkärlek för verklighetsbaserade böcker och snusk förstås.
– Vi bjuder inte in nya medlemmar.

Vi ses ungefär en gång varannan månad och den här dagen är den bästa på hela månaden! Älskar de här träffarna!
Vi har väldigt högt i tak så man får säga och tycka precis vad man vill och det är väldigt frigörande att kunna umgås med sådana personer där man inte känner att man behöver begränsa sig.
Jag, som ofta har svårt att umgås i grupp har insett att jag nog bara varit i fel grupp tidigare. De här är fantastiska!

Jag har storslagna planer med bokklubben och det skulle vara så väldigt roligt om vi kunde göra en resa ihop! Alla är väldigt olika men just i resesammanhang tror jag det skulle fungera ypperligt!
Drömmer om en bokklubbshelg i Köpenhamn i vinter.

Den ständiga frågan vår bokklubb får är om vi faktiskt läser böcker eller bara dricker vin.
Vi läser i högsta grad böcker! Och vi dricker i högsta grad vin!
Det ena behöver ju inte utesluta det andra.
Jag ser fram emot hösten när jag är med i matchen igen.
Imorgon ses vi igen, jag räknar ner timmarna till dess!

Tio saker jag ser fram emot med ny bebis:

• Få se hur Knut blir som storebror, typ överst på min goals lista!
• Få använda alla minismå kläder igen
• När man bär upp en bebis som nyss vaknat och de liksom böjer sig bakåt som en liten larv. Så himla gulligt!
• Barnvagnspromenaderna i krispig höstluft. Att ha barnvagn över huvud taget, så bra grej! Man kan ha med sig oändligt med saker.
• Myset! Det där att det sover en miniliten person i ens knä som lämnat öronavtryck på mitt bröst!
• Vara mammaledig tre dagar i veckan! Bävade inför att vara ledig med två barn innan, men nu tycker jag det ska bli väldigt roligt (stort plus på att Knut är så stor och självgående)
• Åka bil, titta bakåt i backspegeln och se två barn! Tror det kommer kännas väldigt stort och vuxet att ha två!
• Att få klä honom i små hemstickade plagg. Det finaste jag vet på bebisar.
• Se hur han ser ut!! Alltså så vansinnigt spännande! Jag hoppas på en kopia av Knut fast med lockigt hår, hehe.
• Aldrig någonsin vara gravid mer. Can´t fucking wait!

Och så tio saker jag inte ser fram emot:

• Vakna nätter. Hujedamej. Med Knut var vi uppe varje natt tills han var 2,5 år! Den här gången är min plan att vara mycket hårdare på den där “vänja av med välling”-fronten.
• Ersättningsmecket. Det är ju ändå sjukt smidigt att amma på ett sätt, då man alltid har med sig maten, uppvärmd och redo. Men det blir ingen ammning här, så nu är det bara att plocka fram flaskor och termosar igen. Dock har vi köpt en ersättningsmaskin för att underlätta det hela. Känns som det kommer bli vår räddning.
• Spyor. Jag hatar ju som bekant spyor och det händer ju att bebisar spyr. Dock inte alls lika läskigt som när vuxna gör det, men ändå. Knut spydde dock max tre gånger när han var nyfödd, så jag hoppas på en med liknande mage.
• Kladd. Jag är inte särskilt renlig av mig, men det här med att låta bebisar äta själv och sen kleta in gröt i håret har aldrig varit min melodi. Den biten hoppar vi över i inlärningen hemma hos oss och vi hoppar också över det här med att dela bilder på sociala medier över eländet när de ändå gör det.
• Alla miljoner droppar man ska ta hit och dit. Förra gången hade vi Minfom, sempers magdroppar och d-dropparna. Suck. Så himla skönt när man kunde sluta med allt sånt där jox.
• Strumporna som alltid åker av. Den här gången har jag bunkrat upp med byxor med fot för att slippa problemet.
• Lära gå stadiet. Den perioden när man går framåtböjd och håller i händerna och går och går, flera mil om dagen och ens rygg hatar en.
• Att inte kunna sova när bebisen sover. Det här blir ju en stor skillnad från en till två. Med Knut sov jag jämt! Kanske måste skaffa netflix?
• Inte kunna lägga lika mycket tid på Knut. Han har haft vår fulla uppmärksamhet i 4,5 år nu. Det kommer kännas märkligt att inte kunna ge honom det på samma sätt längre. Min ljuvliga stora kille.
• “Efter-gravid-kroppen”. Urk. Hatar bilder på instagram där tjejer visar upp bebismagen på ena bilden och magrutorna på nästa. Lovar till 250% av det aldrig kommer ske här. För att jag antagligen aldrig kommer få magrutor, om det nu var något att sträva efter vill säga….

Elsa hade skrivit ett mastodontinlägg om rutinerna och vardagen i hennes familjs liv. Så roligt att få det på pränt och roligt att se hur olika man har det. Jag var tvungen att härma och skriva om hur det funkar i vår familj!

Mathandling

Den här biten står oftast Emil för. Dels för att han tycker att det är ganska roligt och dels för att jag hatar det så mycket att jag till och med fick en panikångestattack inne på Willys en gång! Jag blir oerhört stressad i mataffärer av någon anledning och får svårt att andas om jag är där själv. Tycker det är allra värst vid kassan när nästa persons varor kommer åkande innan jag packat klart. Får hjärtklappning direkt!
Nog om det.
Vi skriver iallafall listor på sånt vi behöver och storhandlar ungefär en gång i veckan. Sen stödhandlar vi några gånger till då vi fyller på mjölk, fil, yoghurt och bröd. I vårt hem går det åt hutlösa mängder yoghurt och mjölk. Minst sex-sju liter i veckan!

Städning

Vi är sjukt dåliga på att städa hemma! Emil var ganska renlig och ordentlig när vi träffades och jag själv var kaos. Jag hade liksom gångar i min lägenhet där jag gick för det var så mycket kläder och jox överallt. Så nu har vi mötts på mitten kan man säga, så vi är hyffsat okej på att plocka undan, men värdelösa på att städa.
Vi kanske dammsuger en gång varannan vecka, torkar av diskbänken och bord och sånt varannan dag typ och byter sängkläder kanske en gång i månaden. Vi är med andra ord ganska slarviga av oss. Mest jag fortfarande.
Jag får små ryck ibland där jag städar undan alla Knuts prylar som ligger överallt, viker ihop alla mina kläder jag lagt på hög och tvättar rent handfatet i badrummet. Men överlag så suger jag på att städa.
Det är som att jag inte ser att det är stökigt. Störs liksom inte det minsta av kaos medans Emil får smått panik på mig när jag lägger grejer överallt.
Jag lämnar dock ytterst sällan disk framme och jag skulle aldrig låta mina växter stå utan vatten. Så liiiiiite koll har jag ändå. O än väldigt lite.

Ekonomi

Jag och Emil tjänar väldigt olika mycket lön, så vi har delad ekonomi fast ett gemensamt konto också där vi sätter in lika mycket i procent av vad vi tjänar. Så det liksom svider lika mycket för båda oavsett summa så att säga.
För de gemensamma pengarna betalar vi alla räkningar, amorteringar, försäkringar och annat sånt där tråkigt. Vi köper också mat för de här pengarna och bensin till bilen.
Emil betalar alla räkningar och säger åt mig i slutet på varje månad att nu är det dags att flytta över pengar till gemensamma kontot och för mig kommer det som en chock varje månad. Tycker alltid det var nyss jag betalade.
Pappa brukade säga: det som definierar en konstnär är att de ser hyran som en oförutsedd kostnad varje månad.
Lite så är det för mig.
Jag köper 97% av alla Knuts kläder (oftast begagnat) och Emil köper 97% av alla Knuts större grejer, alltså cyklar, barnstol, pjäxor och sånt där.

Hämtning/lämning

Jag lämnar Knut på dagis klockan 9 varje dag och Emil hämtar honom 16.30, utom på fredagar för då hämtar jag vid 15.
Förut lämnade jag Knut vid 8 så han åt frukost på dagis, men sen jag blev gravid och mådde illa på morgonen orkade jag inte stressa så jag ändrade till 9, så nu äter vi frukost ihop, han och jag fram för tv:n.
Eftersom jag är egen företagare kan jag bestämma mina tider själv, så då kändes det skönt med lugna mornar, till skillnad från Emil som åker hemifrån vid 6.30. Också väldigt skönt att slippa väcka Knut. Nu vaknar han när han vill, oftast runt 7 tiden. Då går han upp, sätter sig i soffan med ipaden en stund och sen vaknar jag vid 7.30 och fixar frukost till oss.
Nu blir det ju snart ändring på allt, när bebisen kommer.
Då är planen att jag ska jobba måndagar och tisdagar, när Emil är hemma och sen är jag hemma onsdag, torsdag och fredag. Knut kommer gå på dagis tisdag, onsdag och torsdag 9-14 och på måndagar och fredagar är han hemma med oss.

Frukost

Som sagt så äter jag och Knut frukost ihop på vardagarna. Då är vi inte så noga, vi tar varsin tallrik yoghurt och han brukar bre sin egen macka och så ser vi på barnkanalen ihop. Är det helg däremot är frukostarna mer heliga. Då äter vi alltid tillsammans vid bordet, Emil (som är något av en frukostfantast) dukar upp precis allt vi har i kylskåpet, skär frukt och kokar ägg. Sen äter vi läääääänge och tänker ut vad vi ska hitta på med vår dag.
Väldigt mysigt.
I vanliga fall turas vi åt att göra frukost så får den andra ligga kvar i sängen, men nu när jag är gravid har Emil stått för frukosten. Sån lyx att få kliva upp till dukat bord!

Jobb

Emil jobbar som elektriker och har sina fasta tider 7-16 varje dag. Sen jobbar han några mil utanför stan så det blir cirka en halvtimmes pendlande på morgonen och efter jobbet.
Jag jobbar ju som bekant som illustratör och brukar vanligtvis jobba 9-16.30. Lite kortare nu när jag är höggravid bör tilläggas.
Mina jobbuppgifter brukar vara följande:
– Gå igenom mailen och svara på förfrågningar och skicka iväg skisser för godkännande och sånt
– Uppdatera bloggen, dvs skriva inlägg, redigera bilder, förinställa inlägg till senare i veckan.
– Uppdatera instagram, svara på förfrågningar via DM och lägga upp någon teckning om jag gjort nått nytt.
– Sen kollar jag min beställningslista och börjar skissa på den som står på tur eller har kortast deadline. Just nu tar jag dock inte emot beställningar med kort deadline alls, pga vet aldrig när bebis kan tänkas dyka upp.
– Äter lunch vid 12
– Skickar iväg skissen för godkännande och sen väntar jag på svar
– Tecknar något eget medans jag väntar
– Läser bloggar, kollar pinterest, samlar inspiration. Tar förvånandsvärt mycket tid ändå, att bara samla ihop till rätt läge i hjärnan så att säga. Kreativitet kan man inte beställa.

Träning

Just nu är den här biten ganska enkel eftersom jag inte tränar alls just nu. Emil däremot tränar jättemycket då han kör en svensk klassiker i år. Så han är borta ca 3-4 pass i veckan men oftast lägger han det så det inte krockar med något annat.
Tycker absolut man ska ge varann tid att träna, det är skönt att få komma ifrån allt lite men jag tycker det är viktigt att stämma av med sin partner, så man tex inte alltid är borta vid läggning eller matlagning. Det måste ju bli lite rättvist.

Eftermiddagar

Här gör oftast Emil och Knut något ihop, speciellt nu när jag är gravid och behöver vila mycket. De brukar åka iväg och cykla mountainbike, åka till utegymmet ihop eller åka till några kompisar. Emil är FANTASTISK på den här biten, han orkar alltid hitta på en massa saker med Knutte och det är verkligen guld värt!
På fredagar när jag hämtar tidigt går jag och Knut alltid till biblioteket och lämnar tillbaka böcker och lånar nya. Sen åker vi hem och läser dom i soffan och äter glass. Fredagsmys deluxe!

Middag

Jag lagar mer mat än Emil när det kommer till vardagsmat, typ köttfärsås och korvstroganoff och sånt. Jag orkar aldrig krångla och testa massa nytt eller följa recept. Emil däremot lagar alltid maten på sommaren eller när vi har gäster. Han gillar att göra förrätter och att stå länge och laga mat, men hög musik och en öl.
Så han lagar oftast mat på fredagar, när det ska vara lite extra festligt.

Kväll

Våra kvällar är alltid ganska lugna. Vi äter runt 18, sen brukar Knut kolla på barnkanalen en stund eller leka med nått i sitt rum. Sen brukar han fråga om det är kväll snart och vid 19.30 går vi och lägger honom.
Då är i stort sett hela familjen supertrötta. Vi är absolut inga nattugglor som sitter uppe till sent och ser på film.
Vi glor på våra mobiler i varsitt hörn av soffan tills klockan blir 22 sen går vi och lägger oss. Låter så himla tråkigt men vet ändå att det hade varit det jag hade saknat mest om det försvann.
Vi liksom bara är. Sen då och då petar vi på den andre och säger: du, jag gillar dig!

Nattning

Här kör vi varannan kväll. Knut är superenkel att lägga! Vi borstar tänderna vid 19.30, då oftast med en del protester från hans sida att han inte vill gå och lägga sig. Men det ger sig snabbt.
Sen sätter vi på honom pyjamas och han väljer två böcker i sin bokhylla.
Vi lägger oss med honom i hans säng och läser böckerna, sen sätter vi på en cd-skiva med en saga eller en saga på storytel på ipaden (och lägger den där han inte når den)
Vi säger godnatt och går ut och sen var det inte mer med det.
Emil brukar ligga bredvid en stund mest för att han själv tycker det är mysigt tror jag. När jag försöker ligga bredvid säger Knut åt mig att gå, för han vill ha lugn och ro…..
Han sover hela nätterna i sitt rum men om han vaknar smyger han bara in till oss, kryper upp emellan och somnar om utan att det märks.

Romantik

Vi är inte överdrivet romantiska någon av oss, men vi gillar att hitta på saker ihop och gör det ganska ofta. Vi går ut och äter ihop (oftast har vi med Knut, lika romantiskt ändå, om inte ÄNNU mer romantiskt skulle jag säga) och vi åker iväg på saker och bor på hotell då och då.
Nu snart har vi en hotellnatt bokad då vi ska på min brors bröllop och jag har också önskat mig att vi ska åka på spa innan bebisen kommer, för sen vet man aldrig när det bara kan var avi två igen. Sånt där är vi faktiskt bra på att prioritera.
Vi är också gulliga mot varann i vardagen, säger ofta att vi älskar varann och pussas alltid hejdå innan vi går och hej när vi ses förstås.

Vänner

Vi har de flesta vännerna gemensamt vilket underlättar väldigt när man ska ses. Jag har inget jättebehov av vänner på samma sätt som Emil som är väldigt social och trivs med att vara i grupp. Vi gillar att göra enkla saker med våra vänner, ses på kvällen och äta kvällsmat ihop och sånt, spela spel kanske. Det behöver inte vara så uppstyrt jämt.
Jag har min bokklubb där det bara är mina vänner och Emil har sin matlagningsklubb där det bara är hans vänner.
Annars är de flesta andra gemensamma.

Familj

Emils pappa bor i Värnamo så det blir ju naturligt att man träffar honom oftare än vi träffar min mamma tex. Men när mamma är här blir det ju mer intensivt och vi ses länge och hittar på mycket ihop.
Sen är vi väldigt mycket hos min faster och hennes man, speciellt på somrarna, så de har verkligen blivit som en extra familj åt oss.
Varken jag eller Emil är nog särskilt noga med släkt och sådär och har inget behov av att ses bara för att man är familj så att säga.
Ibland kan jag sakna att ha en sådan släkt, som ses jämt men allt som oftast tycker jag att det är ganska skönt att låta bli.
Stora släktkalas och sånt är verkligen inte min melodi.

Helgen

På helgerna hittar vi nästan alltid på nått. Oftast en utflykt eller träffar vänner.
Jag har en regel att inte hitta på något både lördag och söndag, för då känns det inte som helg. En dag måste man få göra ingenting också, det är min regel.
Vi brukar börja lördagen med långfrukost, sen åker vi till Erikshjälpen.
Sen kan det bli utflykt till nått med naturen om Emil får välja och sen på kvällen kanske vi bjuder över våra grannar på mat.

Så ser vårt liv ut på ett ungefär.
Långt ifrån yta och perfekt, men alldeles fantastiskt ändå!

Igår gick jag in i vecka 34.
Det känns stort på nått sätt, som att det nu är väldigt nära slutet och det ger mig lyckorus och glädjebubbel, men såklart också en viss skräckblandad förtjusning. För bebisen måste ju ut.
Knut föddes i vecka 37 och jag var noll procent beredd på det, så jag fattade liksom inte att han skulle födas förrän han var halvvägs ute.
Jag hann med andra ord inte vänta och tänka så mycket innan, det bara hände.
Det gör också att jag är mer beredd den här gången, att det kan hända i stort sett när som helst nu.

I förrgår var jag inne på ett ultraljud för att kolla att bebisen växte som den ska, eftersom han helt har bytt kurva, från den översta till den mellersta.
Allting såg bra ut och han verkade glad och nöjd och var en alldeles normalstor bebis.
Dock låg han med rumpan nedåt.
Han kan fortfarande vända sig själv, jag lär nog inte föda barn imorgon, men en liten del av mig hoppas att han ligger kvar så.
Ska till barnmorskan igen om en vecka ungefär och kolla hur han ligger då, annars blir det ett vändningförsök och om det misslyckas så blir det snitt.

Jag är inte rädd för en förlossning, men jag är heller inte det minsta rädd för snitt.
Jag förstår att en buköppning är en megastor operation med en massa risker, men en muttöppning är en ganska avancerad procedur det också!
Min barnmorska sa att det egentligen handlar om man vill ha mest ont innan eller mest ont efteråt.

Hade jag fått välja (det kanske jag får, har inte frågat) så hade jag hoppat över vändningsförsöket och gjort ett planerat kejsarsnitt istället.
Men det verkar lite som att svära i kyrkan för varje gång jag säger det så får jag höra att jag absolut måste försöka vända och göra det “på det naturliga sättet”.
Jag tänker bara att eftersom jag ändå hoppas att vändningsförsöket misslyckas, så borde jag ju lika gärna hoppa över det.
Jag har ju fött barn innan och det gick hyffsat enkelt och smidigt, inga större komplikationer och jag var mig själv, mer eller mindre bör väl tilläggas, efter några veckor.
Men det hade ju varit spännande att testa på båda sätten.

Aja, ut kommer han, på ett eller annat sätt och det ska bli väldigt skönt att vara bara jag i min kropp igen, utan någon som campar inuti.
Bebisar är tusen gånger roligare på utsidan.

OBS: alla former av skräckhistorier, vare sig det är snitt, vändningsförsök eller förlossningar undanbedes, vänligt men bestämt!

En sak som verkligen är rolig och motiverande är att teckna sina gamla teckningar igen.
Det visar verkligen hur man utvecklas under åren. Ibland känns det som jag bara står och stampar men när jag ser bilderna bredvid varann så blir det en helt annan sak, då ser man att det händer lite trots allt.

Den här bilden på Elsa gjorde jag 2010 och tyckte den var så himla fin.

Sååå, nu tecknade jag den igen! Använda samma pennor så att det skulle bli “rättvist”. Dock tecknar jag väldigt sällan med svarta konturer längre, något som förut var lite av mitt signum.

Såhär ser de ut bredvid varann, lite lättare att se skillnaderna då.
Det här är verkligen ett inspirerande sätt att se sin utveckling på och jag blir genast nyfiken på var jag kommer vara om jag lägger på fem eller tio år till!

Gjorde samma sak med den här bilden för ett tag sen. Cissi ville nämligen köpa den men jag kunde inte hitta den (har antagligen redan sålt den) så jag fick helt enkelt teckna en ny. Den här bilden gjorde jag 2015 och tyckte det var en av mina bästa bilder.

Såhär blev den nytecknade bilden som numera ägs av Cissi.

Såhär ser de ut bredvid varann. Den nya är varmare i tonerna och har lite bättre vinklar än den första. Båda bilderna är tecknade med promarkers.

Kommer antagligen göra fler såna här bilder så småningom bara för att det är så roligt. Ska leta rätt på en riktigt gammal teckning bara, någon från när jag började blogga 2008!

Som jag skrev tidigare så ligger Småtting med rumpan nedåt så det kanske blir kejsarsnitt, men om det inte blir det så har jag ändå skrivit ihop ett förlossningsbrev.
Kan inte minnas att jag ens hade med mig något sånt till förlossningen förra gången, men det gick ju bra ändå.
Jag hoppas ju lite på snitt men om det ändå blir en förlossning så är det här min “önskelista”:

Förlossningsbrev Anna Ileby

Då jag vid tidigare förlossning inte upplevde värkarna som särskilt jobbiga så gör jag gärna på liknande sätt denna gången.
Först ett varmt bad, där den enda smärtlindringen är hett vatten mot ryggslutet.

Fick epidural efter badet förra förlossningen, men tyckte den gjorde väldigt ont att sätta, så tror jag kan klara mig utan den denna gång och istället använda mig av TENS-maskin genom värkarna.
(detta kan dock ändras beroende på hur ont det gör!)
Använder gärna lustgas men på ganska låg styrka, vill absolut inte må illa!

Tycker om att veta vad som händer, i vilket skede av förlossningen jag är och hur lång tid det kan tänkas ta, så jag har något att förhålla mig till.
Gillar raka rör och raka direktiv så jag vet vad jag ska göra.

Har sedan tidigare en skadad svanskota så ligger gärna i en ställning under förlossningen där den skonas så mycket som möjligt.
Har gärna något att hålla i och ta spjärn emot när jag ska krysta.

Jag vill inte amma så jag vill inte ha några som helst påtryckningar om det.
Ser gärna att jag får den tablett som stannar av all mjölkproduktion så fort som möjligt efter att bebisen är ute.

Tänk att han snart är här! Så himla svindlande att tänka på!

Jag har fått ett erbjudande som är så långt från min comfortzone man kan komma, nämligen att liveteckna och prata engelska samtidigt!
Teckningsbiten känner jag inga problem med, den kan jag.
Men att prata engelska!
Jag kan förvisso det också, men är så rädd att jag ska låta värmländsk, ni vet när det liksom hörs så väl att man är en svensk som försöker. Mitt uttal är inte det bästa men ordförrådet stort.
Hjälp.

Hade någon frågat mig det här för ett år sen hade jag sagt blankt nej på direkten, alternativt dött på fläcken. Men det här året har gjort något väldigt bra med mig.
Efter vår releasefest för Fislandet så hände något. Jag kände att jag trots allt kunde mycket mer än jag gav mig själv cred för. Att jag visst vågar prata i en mikrofon, trots att det står en massa kändisar på armlängds avstånd och lyssnar på vad jag säger.
Det jag säger spelar roll.
Sen åkte jag och Cissi till Barnmässan där jag tvingades prata på scenen vid flera tillfällen, sådant jag annars hatar.
Det hjälpte mitt självförtroende något enormt. Att känna att jag kunde mer än jag trott.

Så nu när de ringde och gav mig erbjudandet så sa jag ja. Bara sådär.
Jag är förvånad över mig själv och livrädd på samma gång.
Men tänker mest på känslan efteråt, när jag kommer känna att jag inte bara överlevde, utan faktiskt klarade det.
Den känslan är värd all ångest innan.

Enligt min app är det 30 dagar kvar till förlossning, jag är i vecka  36 (35+4) och har klarat av 89,3% av graviditeten.
Jag däremot tror att bebisen kommer inom tio dagar.
Jag skulle ju äta medicin för att hålla bebisen på insidan fram till vecka 38 (37+0) men mådde så himla dåligt av dom, blev helt slut i huvudet, orkade inte göra någonting. Det är en medicin som sänker blodtrycker och mitt är redan lågt så jag blev helt enkelt inte särskilt bra av de där tabletterna.
Jag ringde förlossningen och frågade om det räckte med att jag åt dom i en vecka till men hon tyckte jag kunde sluta redan nu, så  nu är det alltså ingenting som hindrar att han kommer när som helst!

Sist jag var på kontroll hade han dessutom vänt sig med huvudet nedåt, fast nu tror jag faktiskt att han ligger på bredden igen. Men det lär vi väl märka tid nog.
Nu är det verkligen inte lång tid kvar och det känns så himla härligt!
Det börjar bli ordentligt tungt nu och mina fötter ömmar och att vända sig i sängen är som ett mindre träningspass!
Längtar så innerligt efter att få sova på mage!

Det är konstigt, jag har känt mig så himla stor och klumpig och ful hela graviditeten men nu på slutet känner jag mig riktigt fin. Det känns som det är mest mage nu och inte så himla mycket annat.
I somras när det var så varmt samlades det så mycket vätska som gjorde att jag kände mig mycket mer som en ballong än jag gör nu.

Annars då, jo jag hade bestämt mig för att bara jobba någon dag den här veckan och sen faktiskt gå på mammaledighet, men det är så roligt på jobbet just nu att jag inte riktigt kan slita mig.
Så jag är kvar en stund till, får väl känna efter varje dag istället och se om jag orkar eller inte.
Tänk va, att jag snart är tvåbarnsmamma och kan ta djupa andetag, knyta skorna och sova på mage igen.

Livet va!

Den här hösten är ju speciell på många sätt och jag hittade en lista hos Sandra som jag lånade:

Hur känner du inför hösten 2018?
Jag känner mig lite kluven. Jag ser JÄTTEMYCKET fram emot att lille Stig ska komma och är otroligt laddad inför det (helst vill jag att han kom idag, eller igår) men samtidigt har jag en del stora jobbgrejer inbokat i November vilket gör mig lite stressad. Två saker utanför min trygghetszon också och inget man bara kan skoja bort. Dels ska jag göra den där liveteckningen jag skrev om tidigare och dels har vi releasefest för Paketlandet.
Båda två väldigt roliga saker men jag vet också att föda barn inte är nått man bara gör och sen går hem och lever vidare som vanligt. Vet ju inte alls hur jag kommer må eller hur det ska gå, så blir lite stressad av att jag inte bara har resten av året oplanerat.
Men det blir säkert bra, Emil, Knut och Stig är med mig på båda grejerna så det ska nog lösa sig.
Men mest försöker jag tänka på att jag snart har en bebis. Det är ju enormt stort!

Vad är din planer?
Få barn! Så sjuk plan ändå. Så mina planer är en massa barnvagnspromenader, kunna ha på mig mina stickade tröjor utan att de slutar på halva magen och att kunna plocka fram min Rodebjerkappa  och halsduk igen. Can´t wait!

Vad är ditt favorit-te?
Är en periodare när det kommer till te. Är nybörjare helt klart, började för bara några år sen och har inte riktigt kommit in i det än. Men jag gillar fruktiga téer med mycket honung och citron. Jag dricker det mest för mysighetsfaktorn.

Snyggaste höstaccessoaren?
Stor halsduk. Älskar stora halsdukar och älskar ännu mer mössor. I år vill jag ha en stickad och riktigt tjock, helat i smutsrosavinröd typ.

Vad är värst, kylan eller mörkret?
Kylan. Jag har inget emot att det blir mörkt, det är ju bara mysigt. Men hatar så innerligt att frysa, får ohyggligt ont i ryggen av det för jag spänner mig så himla mycket. Dock har jag ny vinterjacka så jag hoppas på att slippa frysa i år.

Top 3 godast höstmat?
Köttgryta som fått stå på länge med mycket rödvin i, Nikkalouktasoppa med nybakat bröd och rödvin och charkbricka (snart får jag äta det igen!!)

En utflykt du vill göra i höst?
Jag ska ju till Stockholm i November så det ser jag verkligen fram emot, sen anar jag att det blir minst ett besök i Värmland också. Måste ju låta Stig mysa med mormor.
Sen hade jag gärna tagit med familjen till Göteborg och låtit Knut gå på det där Alfons Åbergs hus eller vad det heter, någon som varit där, är det bra? Och gå på Universeum såklart! Det måste jag föreslå för Emil.

En restaurang som är extra mysig på hösten?
Alla restauranger är väl mysiga på hösten? Men vår familj älskar Harry´s (jag vet, ledsamt svar men vi har inte så stort utbud här) för de har spel man kan låna så då kan vi äta och spela spel ihop, så mysig grej att göra med sin unge.

En bok du vill läsa i höst?
Lyssnar just nu på Björnstad i vår bokklubb, oväntat bra!

Någonting du ser fram emot extra mycket just nu?
Stig <3

Vecka 37

Samma klänning (från Indiska), mindre mage i vecka 20

Ursäkta min frånvaro, har legat hemma i soffan och tagit igen mig i några dagar. Ibland behöver man göra det, speciellt i lägen där man väger cirka hundra kilo mer än i vanliga fall.

Igår hade jag tid hos mvc. Ett helt vanligt rutinbesök.
Jag berättade att jag trodde han låg i säte och barnmorskan började klämma och känna på magen. Neeeejdå konstaterade hon, det är huvudet som är ner, det känner jag allt.
Men för att vara på den säkra sidan så dubbelkollade hon med ultraljud och visst var det rumpan som låg nedåt!
Vilken magkänsla man har ändå, kände ju på mig att det var fel.

Så det var bara att bege sig direkt upp till förlossningen för att försöka göra ett vändningsförsök.
Jag ringde efter Emil som fick åka från jobbet och vara med, sådana saker vill jag helst inte göra själv.
Jag hade läst på en hel del om vändningsförsök, både lyckade och skräckhistorier och kände instinktivt att jag inte ville göra det.
Jag tyckte vi kunde boka in ett kejsarsnitt och plocka ut honom istället men så enkelt var det visst inte.
Flera barnmorskor förklarade hur vändningen skulle gå till, de pratade om hur stort ingrepp det är med kejsarsnitt och att det alltid är bäst att föda vanligt om det går.
Jag var minst sagt svårövertalad.

Men så kom det in en läkare som mer pratade klarspråk, lät mig säga vad jag tyckte och hur jag ville ha det och efter att jag pratat med henne bestämde jag mig för att ge vändningen ett försök.
Jag gillar när läkare är tydliga, inget himla daltande och mes-fasoner. Säg som det är bara!

I vilket fall som helst så fick jag en kanyl i armen där det sprutades in bricanyl vilket gav mig en superhög puls på en gång och det kändes som jag precis sprungit flera mil trots att jag låg still i sängen, SÅ SJUK KÄNSLA!
Medicinen får man för att livmodern ska slappna av och göra vändningen lättare.
Två barnmorskor och två läkare bevakade det hela noggrannt med ultraljud, hjärtljud osv, så det kändes tryggt.
Sen satte en av läkarna igång och knuffa runt bebisen, ganska hårdhänt och det här kändes ju hur konstigt som helst och var ganska obehagligt men snabbt överstökat. Bluuuuoooppp så låg han med huvudet ner!

Sen bevakades hjärtljuden i ungefär en timme efteråt för att se om han mådde bra där inne, men det var inga problem.
Nu återstår det alltså att se om han håller sig åt det här hållet.
De senaste tre veckorna har han nämligen legat på tvären, med huvudet nedåt och sedan i fullt säte, så han är minst sagt en rörlig bebis!

På onsdag har jag en ny tid på förlossningen, skulle han då ha vänt sig om igen så gör de ett nytt vändningsförsök och sedan direkt efter sätter de igång förlossningen!
Så spännande! Han kan alltså vara här om en vecka!
Ligger han kvar som han gör nu, så låter de honom ligga tills det kommer igång av sig själv och går det inte att vända så blir det snitt.

Om man räknar på hur länge Knut låg i magen, så föddes han imorgon, i vecka 37+1. Vi får väl se om lille Stig kommer före eller efter.
Jag tippar på att han kommer om fyra-fem dagar.
Men jag har haft fel förr…..

I fredags åkte jag in till förlossningen med tron om att Småtting eventuellt vänt på sig igen.
Det visade sig att det hade han inte, utan låg med huvudet ner precis som innan. So far so good.

Barnmorskan frågade hur jag mådde och jag sa att jag var så vansinnigt trött på att vara gravid, att jag liksom inte hade någon ork till någonting längre. Dessutom har jag fått så jäkla ont i fingrarna de senaste veckorna, kan inte böja dom ordentligt och allt där man måste greppa gör ont.
Hon förde fram denna informationen för läkarna och vips stod det två grönklädda läkare i mitt rum.
De sa att de inte startar en förlossning såhär tidigt (37+2) men att de kunde tänka sig att göra en hinnsvepning för att se om kroppen själv ville starta förlossningen då.

Jag har aldrig gjort en sådan förut, men hört talas om det och i de allra flesta fall sätter förlossningen igång av det så jag var mer än villig att prova.
Svepning, skulle jag väl kanske inte kalla det, snarare brutalt våld mot mitt stackars inre!
Läkaren trycker alltså in fingrarna i livmoderhalsen och försöker känna på fosterhinnorna och bebisen huvud, som jag förstod det. Allt för att reta igång förlossningen.
Detta gjordes alltså TVÅ gånger, eftersom den ena läkaren var ny och skulle lära sig, så gjorde de varsin gång.
Aj.

Men det var ju snabbt överstökat så jag fick åka hem direkt efter.
Under dagen och kvällen hände det inte mycket mer än att det ömmade lite men det kan man ju förstå efter en sådan behandling.

Morgonen efter lossnade dock slemproppen (kan mycket väl vara det värsta ordet i svenska språket) i omgångar under dagen och har nu gjort det i två dagar.
Igår hade jag lite värkar men inget ihållande, bara kraftiga hugg då och då.
Men nu väntar jag spänt på att vattnet ska gå när som helst och det känns liksom i kroppen att något är i görningen så att säga.

Så himla spännande detta!
På onsdag ska jag på kontroll igen och har han inte kommit då så “sveper” dom igen.
Kom igen nu Stig, vi längtar efter dig!

Nu ska jag åka hem från jobbet, skulle bara hit och hämta en sak och det känns lite risky att vara ute och spatsera såhär när vattnet kan gå när som helst!

Hej på er!

Förlåt min frånvaro men jag har slutat jobba och har således inte tillgång till min dator på samma sätt som tidigare.

Men jag lever och bebisen i magen lever också. På onsdag går jag in i vecka 40. Jag har alltså inte nått mitt beräknade förlossningsdatum än, ändå känns det som jag är på övertid. Speciellt med tanke på att Knut föddes i vecka 37.

Jag har varit på sammanlagt tre (fast egentligen 4) hinnsvepningar och den senaste gjorde jag nu imorse så nu hoppas jag verkligen att det här ska sätta igång.
Jag är verkligen SÄMST på att vänta!

Nu när jag inte bloggar så frekvent så finns jag desto mer på instagram, annaritar heter jag där (och annaritar_illustrations för att se teckningar)

Nu hoppas vi snart han kommer, ju snabbare han är här desto snabbare är jag tillbaka på banan igen.
Håll tummarna nu!