Jag förstår lyxen i att vänta på ett barn jag vet kommer, till skillnad på att vänta på att bli gravid, för den biten är fasen olidlig.

Den varianten jag håller på med, att gå och vänta på att värkar ska sätta igång eller att vattnet ska gå är ju egentligen en ren lyx, men bortsett från det, FAN VAD TRÖTT JAG ÄR PÅ ATT VÄNTA!!!

Egentligen har jag ju inte ens kommit till mitt beräknade datum än (imorgon!!) men känns ändå som jag är på tio veckors övertid.
Speciellt kvällarna är värst, blir arg och frustrerad och gapar rakt ut om hur mycket jag hatar det här!

Den här veckan ska det bli 20 grader varmt här (!!!!) alltså perfekt för barnvagnspromenader. Men här ligger jag, som en strandad val med tom barnvagn.
Har hämtat hem lite pennor från jobbet så jag kan teckna lite hemma, men helst vill jag bara äta godis och tycka synd om mig själv, köpa kläder tills när magen är borta eller sova, sova och sova.
Dagens schema består av följande:
-Skjutsa Knut till dagis -check
-Gå och lägga mig igen -check
-Duscha
-Teckna färdigt en beställning i svartvitt
-Äta glass och lunch, i den ordningen
-Gå till barnmorskan och konstatera att jag fortfarande är gravid och hatar det
-Säkerligen göra ännu en hinnsvepning som inte kommer funka (är min 6:e isåfall)
-Gå hem och sova lite mer

Har börjat tycka att det är jobbigt att träffa sådana jag känner för alla säger samma sak: nämen, har inte du fått barn än?!
NEJ JAG HAR INTE FÅTT BARN SOM DU SER!
Så jag håller mig hemma och tröstäter glass.

Min vän, som är en mycket spirituell person har sett i stjärnorna att bebisen kommer idag. Jag hoppas så innerligt på det men än så länge känner jag inte minsta tecken på det.
Emil tror inatt och Knut tror på lördag.
Jag lägger mina pengar på runt jul nån gång. Om jag har tur….

Nu är jag tillbaka igen, en liten son rikare och en stor gravidmage fattigare!
Finns ju inget bättre sätt att komma tillbaka från några veckors uppehåll än att dra till med en förlossningsberättelse, eller hur?!

Sååå, var börjar man när man precis fått barn?
Dagen innan mitt beräknade datum för förlossningen var jag inne på kontroll hos min barnmorska. Jag var totalt inställd på att gå över två veckor och var minst sagt förbannad över det.
Ville inte gå på kontroll.
Ville inte vara gravid mer.
Ville inte förklara att jag snart hellre hoppade ut genom fönstret än att sitta där igen och räkna veckor och dagar.

Min barnmorska gjorde en hinnsvepning, skulle säga att det var den sjätte eller sjunde i ordningen, så kan väl inte direkt påstå att det funkat på mig.
Sen gick jag hem, sur och trött i vecka 39+6.

Sen blev det då dagen D, den 9 oktober som vi var beräknade till.
Emil väckte mig när han skulle till jobbet vid halv sju på morgonen och då kände jag lite molvärk och sa till honom att det kändes som att nått var på gång, men jag var inte särskilt hoppfull eftersom jag känt så innan utan att det kommit den minsta antydan till bebis för det.
Han åkte till jobbet och jag åkte och lämnade Knut på förskolan.
Lite ondare gjorde det nu, men inget som kändes särskilt regelbundet eller katastrofont.

När jag kom hem ringde jag ändå till förlossningen och de tyckte jag kunde komma in för en kontroll, så jag bad Emil komma hem och följa med.
Där satt vi, med vår stora BB-väska, champagnen nerpackad och barnmorskan kände och kollade.
Jo, det var eventuellt på gång, men inte igång så att säga.
Så vi blev hemskickade.

Vid det här laget var jag så jäkla uppgiven. Tänkte att det nog inte blir nått barn alls, jag kommer vara gravid tills jag fyller fyrtio eller tills jag eventuellt exploderar.
Så vi åkte hem.
Jag sa åt Emil att han inte fick åka tillbaka till jobbet för visst fasen gjorde det ont nu.
Värkarna kom med fem minuters mellanrum ungefär och varade runt 50 sekunder.
Vi satte på en film men efter tjugo minuter stod jag inte ut längre, det gjorde så in i helskotta ont, så Emil fick ringa upp till förlossningen och fråga om vi fick komma tillbaka, för jag var inte kapabel att prata alls vid det här laget.

Väl uppe vid sjukhuset hittade vi ingen parkering så jag fick stå och djupandas och småskrika mot en pelare medans Emil körde runt och letade. En man kom fram och frågade hur jag mådde och om jag behövde hjälp, men när jag svarade att jag födde barn skyndade han snabbt iväg med ett “lycka till!”, haha!
Till slut kom Emil och vi kom upp till förlossningen igen.
Mycket riktigt, nu var det igång på riktigt och vi fick flytta in till ett förlossningsrum.
Jag frågade om det skulle vara såhär nu i flera dagar men barnmorskan intygade att den här bebisen kommer idag.
YES! Vilken enorm lättnad, jag var liksom färdig (förutom den värsta biten då, ehum)

Vi kom in klockan 13.20 och jag bad om en epidural direkt.
I mitt förlossningsbrev hade jag skrivit att jag inte ville ha det, men det ändrade jag mig om ganska omgående.
Varför plågas när man kan slippa tänker jag, ingen tycker att du är bättre eller sämre om du föder med eller utan bedövning.
Så vi körde på bedövning helt enkelt.

Jag kommer ihåg att jag tyckte det var så vidrigt att sätta nålen från förra gången jag födde barn och det var precis lika obehagligt denna gången.
Det liksom knakar mellan kotorna när de trycker in den. Så bedrövlig känsla, men det vägs upp av att man kort därefter svävar på moln eftersom ingenting gör ont!
Så där satt vi, Emil och jag. Pratade om hur det skulle bli i godan ro medans jag studsade på en pilatesboll och sög i mig lustgas då och då.

Efter en stund började värkarna bli mer intensiva igen och lustgasen förvandlades till ett nödvändigt ont. Tycker nästan den är mer effektiv att det inte hörs när man skriker lika väl om man gör det i munstycket, som att själva gasen har nån effekt.
Nu kände jag att nu jäklar kommer han nog. Klockan 16.30 sa jag att innan 17.30 är han ute, det känner jag.
Barnmorskorna kom in, kollade värdena och insåg att nått va fel. Jag fick lägga mig på sidan, på andra sidan, upp med benet, ner med benet, byta sida igen och sen såg jag i ögonvrån att hon tryckte på larmknappen.
Sen gick det fort, hela rummet fylldes med folk och barnmorskan eller läkaren eller vad det nu var sa åt mig att nu måste du få ut bebisen!
Jag som knappt ens hade börjat!
Så fyra krystvärkar senare var han ute (medans jag avgrundsskrek i lustgasmasken) och värdena gick upp igen.

Det visade sig att han haft en knut på navelsträngen och när han skulle ut så drogs knuten åt och hans syre försvann och pulsen sjönk.
Väldigt dramatiskt alltihop men jag fattade nog inte hur illa det kunde gått som tur va och efteråt kändes det nästan som de ville tysta ner det hela, för att inte oroa mig i onödan.
Men nu var han ute!
Alldeles hel och frisk och stor!

Stig.
Född 17.20
9/10 2018
Vecka 40+0
52 cm lång
3765 gram
Perfekt!

Efteråt var jag helt slut.
Ville bara sova och vara ifred.
Jag fick två små tabletter för att amningen skulle avstanna.
Emil satt med Stig i famnen ända tills vi rullade in på BB där vi somnade alla tre.
Vid lunch nästa dag åkte vi hem till en mycket stolt och fin storebror!

I det här inlägget tänker jag inte nämna ett enda ont ord om amning, för amning är en strålande uppfinning.
Det som däremot ofta ses ner på, är flaskmatning. Att barnet inte får samma förutsättningar, får sämre immunförsvar osv.
Så nu tänkte jag skriva ett inlägg om alla fördelar med flaskmatning, för det är faktiskt så att det OCKSÅ är en strålande uppfinning!

När jag fick Knut så försökte jag amma. Hade en förutfattad mening om att jag, som hade så stora bröst, var som gjord för amning.
Det var jag inte visade det sig.
Brösten var nämligen för stora för lille Knut, som varken fick tag (trots amningsnapp) eller luft när han väl ammade. En månad försökte jag. Han grät, jag grät, det var bara en enda sorglig röra alltihop så sen gav jag upp och gick över till ersättning på heltid.
Vad som också bör tillägas är att eftersom Knut var så liten, fick han ersättning redan på BB och sen efter varje amningstillfälle för att veta att han verkligen fick i sig mat. Så vi var tvugna att göra båda momenten oavsett.
Så när amningen strulade var det ett lätt val att välja bort och bara köra på ersättningen.

Ett år efter att knut föddes gjorde jag en bröstförminskning via landstinget.
Där och då bestämde jag också att om jag någonsin får fler barn så ska de inte ammas.
Sagt och gjort, när jag fick Stig så har amningen aldrig varit ett alternativ.
Direkt på förlossningen fick jag två små tabletter som gör att mjölkproduktionen avstannar.
Dock kom den igång ändå efter några dagar men om jag nu inte låter Stig amma så kommer mjölken snart sina och försvinna.

Vi har valt ersättning på grund av:

* Det är betydligt lättare att dela upp både matningarna och föräldraledigheten när båda kan mata. Jag jobbar ju redan nu måndagar och tisdagar och då är Emil hemma med pojkarna.
* Emil får en väldigt mysig stund med Stig då han också får vara med och mata och jag blir inte oumbärlig.
* Jag tyckte att stressen runt amningen var otroligt jobbig vid förra förlossningen och att nu helt stryka den har gjort mig mycket lugnare och gladare.
* Vi vet alltid hur mycket Stig äter. Då kan vi också utesluta om han är hungrig eller inte när han skriker.
* Jag får vara helt min egen. Som ni vet vid det här laget så har jag verkligen avskytt att vara gravid och nu när han är ute känns det så himla befriande att min kropp är bara min. Ingen är beroende av den, förutom för närhet då. Men det delar jag gärna med mig av.
* Det är smidigt att mata med ersättning. Dock skulle jag nog säga att amning är ännu smidigare, men ersättningen är ganska okrånglig den med. Ta med en flaska, kokat vatten i en termos och en doserare med uppmätt pulver. Sen är det bara att blanda ihop och mata.
* Ersättningsmaskin. Alltså livets uppfinning för alla som kör med flaska (funkar även för välling) det är alltså en maskin som själv värmer vattnet till perfekt temperatur och blandar i pulver och allt (det finns lite olika varianter, just den vi har blandar inte i pulvret men gör allt det andra) så man bara trycker på en knapp så är det klart! Dock är den minsta portionen 120 ml så vi har inte börjat använda den än, eftersom Stig än så länge bara äter 70 ml.

Sen finns det också vissa nackdelar med ersättning:
* Det krävs lite mer planering som sagt när man är iväg, men det lär man sig fort.
* Barnen kan lätt bli förstoppade av ersättning, men vi ger också lite lite laktulos samtidigt så magen ska fungera bättre.
* Det blir en extra kostnad som man slipper om man ammar.

Sååå, det var det jag hade att säga om flaskmatning och ersättning.
Jag är varken för eller emot något av alternativen, men jag kan tycka att mammor som väljer att flaskmata får stå ut med väldigt mycket momshaming från ammande mammor, helt i onödan.
Var och en får göra som dom vill och ingen behöver ha en åsikt om vad du väljer. Glöm inte det!
Det är tillräckligt jobbigt att vara ny mamma som det är, så sluta skuldbelägga och hurra för mätta och glada barn istället!

Så sjukt att jag gick från att ha ett barn till att ha två!
Tänkte på det särskilt härom dagen när Emil ringde försäkringskassan och sa “ett av mina barn….” Så stor grej ändå!

Jag är inte en sådan person som älskar hejdlöst direkt. Jag behöver ställtid och att vänja mig.
När Stig föddes så lämnade jag gladeligen över direkt till Emil. Kände att jag gjort mitt som varit gravid och fött ut honom, nu ville jag ha lite space.
Jag kände mig lite ovan eller hur man ska beskriva det, Stig såg inte ut som jag hade tänkt. Jag hade föreställt mig en kopia av Knut, en liten minibebis men istället kom en ganska stor unge som jag inte alls såg några likheter med Knut.
Men nu har dagarna gått och idag blir han två veckor.
Nu kan jag utan att tveka det minsta säga att jag fullkomligt älskar honom! Inte på det sättet jag älskar Knut än, för jag känner Knut så mycket bättre. Men ändå, så längtar jag efter honom när han sover och saknar honom så fort jag lämnar huset.
Han känns som min nu och det är så det ska kännas.
Det var precis likadant när Knut föddes.
Lära känna först, älska sen.

Jag har ju varit väldigt publik med mina barn, redan från början vilket man kan ha delade åsikter om.
Dock har jag vissa gränser själv som jag aldrig går över, jag skriver tex aldrig om varken Knut eller Stigs toalettvanor. Skulle inte själv vilja att det stod att jag bajsat ner mig (oavsett ålder) på sociala medier så jag känner att den biten kan man få ha för sig själv.
Jag skriver heller inte om sådant som på något sätt skulle kunna kännas pinsamt för barnen, något de sagt eller gjort där man skrattar åt dom istället för med dom.
Sånt måste man kunna få göra utan att världen ser på känner jag.
Sen det uppenbara förstås, att jag aldrig skulle lägga ut bilder på dom utan kläder, oavsett om det bara är en liten bebisrumpa så tycker jag att man ska få ha sina kroppsdelar för sig själv så länge man är liten och inte kan bestämma själv.

Men barnkläder däremot, det är det roligaste jag vet och att dokumentera vad de har på sig är dels roligt nu, men också senare att titta tillbaka på. Man glömmer så snabbt!
Kolla bara på den här lille stiliga killen, som blev stoppad av en tjej på stan som var tvungen att berätta för honom hur fräsig han var. Gissa om han var mallig efter det!

* Jacka, Mini Rodini (köpt på Tradera)
* Träningsoverall, Mimi Rodini´s samarbete med Adidas (köpt på Tradera)
* Stickad buff, H&M (köpt på Erikshjälpen)
* Kavatskor (köpt på loppissida på facebook)
* Mössa, Resteröd (Emil och Knut delar på tre stycken, en blå, en grå och en gul. Tur man har barn med stort huvud)

Nu är jag tillbaka igen, efter fyra veckor hemma. Pjuh!
Först var det de tio dagarna efter förlossningen (som sannerligen inte var några vilodagar, herregud vad vi flängde runt!) sen gick det magsjuka på dagis så beslutade att behålla Knut hemma och efter det var det höstlov.
Så nu äntligen är det dags för en vanlig vecka i vårt nya liv.
Dvs jag jobbar måndag och tisdag och Emil är hemma med grabbarna och sen är jag hemma onsdag, torsdag och fredag. Knut går på dagis igen, 15 timmar och nu ska vi se hur vår nya vardag känns. Spännande!

På måndag åker hela familjen upp till Stockholm i tre dagar, bor på hotell och har releasefest för Paketlandet!
Det ska bli väldigt roligt och är det bara hälften så bra som det var förra året så kommer det bli succe´!
Det känns väldigt skönt att jag redan gjort det en gång, för förra året var jag så nervös att jag knappt visste vad jag hette. Nu tycker jag bara att det ska bli roligt.

Något jag däremot är en smula (total underdrift) nervös över är liveteckningen jag ska göra dagen efter releasefesten.
Då ska jag alltså teckna och förklara hur jag gör, på engelska och det streamas ut live i Sverige, Norge, Danmark och England.
Ehum.
Jag som inte ens kan prata engelska med taxichauffören utan att trassla in mig alldeles.
Får ta ett glas vin innan för att bli lite mjuk i tungan tror jag allt.

Nu måste jag fortsätta jobba, fem dagars jobb ska ju numera hinnas med på två dagar. Kör så det ryker!

Mina händer är det allra viktigaste jag har. Är så evinnerligt tacksam för min högerhand som tecknar precis som min hjärna har tänkt sig och utan den hade jag fått bli något helt annat än illustratör (eller blivit en sån som målar med fötterna)
Men något har hänt med mina händer.
Något är fel.

De sista månaderna av graviditeten började mina fingrar värka. Inte händerna och handlederna utan bara fingrarna.
Värst är det på vänsterhanden och på morgonen kan jag knappt böja fingrarna alls.
Jag oroade mig en smula över detta då vi har reumatism i släkten, som blommat ut just av graviditeter. Men jag antog att det bara var ännu ett gravidsymptom, som så mycket annat.
Så jag lät det vara.

Men nu har det gått fyra veckor sedan han kom och förra veckan var jag på vårdcentralen och tog massor med olika blodprover.
Kort därefter ringde läkaren och berättade att flera av proverna visade att något var fel.
Så imorgon har jag tid för att röntga både fötter och händer och sedan gå vidare efter det.

Jag är så himla orolig över detta och tänker på det väldigt mycket.
Jag kan helt enkelt inte ha reumatism!
Mitt jobb får inte bli lidande, om jag inte kan teckna kan jag lika gärna lägga mig ner och ge upp, för utan tecknandet går jag under!
Såklart finns det mediciner och massa hjälp att få, men ändå.

Håll tummarna för att det inte visar nått!
Håll tummarna åt mig också, eftersom jag inte kan böja fingrarna och hålla mina egna tummar.

Nu när vi är inne i November börjar julkänslan så sakteliga smyga sig på.
Jag har gått från att fullkomligt älska julen, när vi var en familj där allting var som vanligt, till att hata julen när min pappa dog och allting blev annorlunda och inte likadant längre.
Men nu, när jag har en egen liten familj börjar jag tycka julen känns fin igen. Inte lika sammankopplad med sorg över vad som inte längre finns.

Egentligen gillar jag juldagen bäst, eller dagarna efter själva julafton. När det bara är lugnt och tyst och inga måsten.
Man får sätta på sig nya julklappsstrumpr, äta julmatsrester och gå i affärer utan hets.
I år har jag två små barn att fira jul med, ge minnen och traditioner åt. Så fint att tänka på ändå.

Det jag gillar med jul är dock pyntet. Älskar att få ta ner jullådan från vinden, köpa nya julgranskulor på loppis och klä in hela huset i lull och värme.
Dock önskar jag att vi slapp gran i år. Förr har det varit ett måste, men nu känner jag att jag inte riktigt orkar.
Så kanske får det bli en liten en.
Nästa år är planen att vi ska ha granen i det nya orangeriet.
Längtar så innerligt efter att göra julfint där ute! Nästan mer än inne faktiskt!
Blir så inspirerad av de här bilderna jag hittat på pinterest:

(bild härifrån)

I år önskar jag mig snö, lugn och ro och fri i själen.
…..och de här Marimekkoskorna!

På tisdag smäller det, då är det dags för min liveteckning för Panduro!
Hade någon frågat mig för ett år sen eller två hade jag sagt tvärnej, men det här året har lärt mig så himla mycket så nu sa jag helt plötsligt ja. Ytterst märkligt!
När jag och Cissi var på barnmässan så pratade jag så mycket i microfon och på scener här och var att jag alldeles glömde bort hur rädd jag är för det. Så någonstans där kom jag över mycket av min scenskräck.

Det farliga med liveteckning är ju dock inte själva tecknandet, det vet jag ju om att jag klarar. Nej det är ju det att jag samtidigt ska beskriva vad jag gör….på engelska!
Usch!
Men en liten del av mig tycker ändå att det ska bli roligt, speciellt för känslan jag vet kommer infinna sig när det är klart. Då kommer jag vara helt hög på endorfiner så jag gör det bara för det.
Lovar att säga till lite närmare när det är dags för själva sändningen, hoppas verkligen ni vill kolla! Tror man tittar via min facebooksida, men är inte säker än så jag återkommer med mer detaljer när det närmar sig helst enkelt.

Anledningen att jag ska teckna är för att Panduro kör en drive med promarker då och som ni säkert vet är det ju mina favoritpennor.
Ihhhh det här blir kul….och hemskt!

Jag har inte längtat till Stockholm på länge. Inte som jag gjorde innan jag blev gravid.
Men så såg jag en bild på ett mörkt Stockholm på hösten och fick magpirr och bubbellängtan.

Stockholm är allting Värnamo inte är.
Känslan när man går ut i natten, med runda fötter och rödvinsklirr i påsen. Som ett helt oskrivet blad av trånga barer, dansgolv där man inte kan röra sig och toalettväggar att luta huvudet och de ringande öronen emot.
Trängseln är den största skillnaden och den jag både hatar och saknar mest.
Att man kan försvinna trots att man är omringad av folk.
Det går inte här.
Det är aldrig fullt.
Det finns inget anonymt.

Känslan den där gången när jag gick hem ensam på kvällen, i ett sommarnattsstockholm och inte kunde sluta skratta fast jag var ensam. För att allt kändes så storslaget och jag gick hem från en fest hos Rabén & Sjögren och mitt liv kändes så surrealistiskt och fantastiskt, som att jag var med i en film.
Eller gången då vi åkte ribbåt mitt inne i Stockholm. När det kändes så hemma.
För vem åker båt med en kompis som styr, i en stad man inte bor i?

Nu längtar jag dit igen.
Till min kärleksaffär med Stockholm.
Den jag aldrig förmår mig att avsluta.

På måndag ses vi igen.

I tisdags var det dags för min största grej ever, nämligen min liveteckning för Panduro och Winsor & Newton!
Det var bra att vi hade releasefest dagen innan så jag inte hann tänka på liveteckningen över huvud taget, annars hade jag nog dött på fläcken!
Jag säger alltid nej till alla såna här förfrågningar, så jag skyller på graviditeten att jag helt plötsligt sa ja!
Nu var det iallafall bara att stå sitt kast och göra det, så efter frukosten gav jag mig av mot kontoret där det skulle livesändas.

Själva livegrejen gick förvånandsvärt bra, om än på väldigt knackig engelska men det får man leva med. Fick ett glas lugnande rödvin innan för att inte tuppa av haha!
Här kan ni se hela sändningen om ni missade den!

I en timme sände vi och efteråt var jag alldeles genomsvettig och allmänt hög på livet.
Jag var tvungen att gå runt några varv på stan för att återhämta mig innan jag gick tillbaka till hotellet och mötte upp familjen.

På kvällen gick vi ut och åt italiensk mat för att fira. Det känns så stort att göra saker jag egentligen inte vågar. Efteråt växer man flera meter.

I onsdags var det dags att åka hem, men eftersom vi inte hade någon brådska tog vi vägen förbi Södertälje och Tom Tits experiment! Jag har bott tre år i Södertälje och fick gåshud och ont i magen av att se staden. Jag har verkligen inte goda minnen därifrån. Men som tur var så höll vi oss inne på museét och struntade i att strosa runt på stan.

Vilken strålande ställe det är, Tom Tits! Knut var i extas! Vissa grejer va för svåra förstås men det mesta förstod han mycket väl och hade väldigt roligt med alla knappar man kunde trycka på.

Dessutom älskar man ju aktiviteter som är lika roliga för oss vuxna som för barnen! Win win!

Fiffig spegeltext, som blev rättvänd när man kollade i spegeln.

Det bästa enligt Knut var dock att köra lastbil. De hade en riktigt hytt man fick gå in i och trycka på alla knappar och dra i alla spakar. Lyckan för en fyraåring med andra ord.

När vi tryckt på alla knappar, kollat i alla speglar och testat alla grejer blev vi ganska mosiga i huvudet och begav oss de 35 milen hemmåt.

Väl hemma igen har vi bara varit själva och landat.
Jag blir på riktigt så otroligt sorgsen efter såna här intensiva dagar. Det blir för mycket intryck och känslor på en gång så jag måste återhämta mig i flera dagar efteråt. Sova mycket och bar aha det tyst och lugnt omkring mig, annars börjar jag gråta eller mår jättedåligt.
Det är samma sak varje gång.
Stockholm i all ära, men jag behöver lugnet i en småstad desto mer.

När Knut föddes så fotade jag honom varje månad för att se hur han växte. Såhär såg hans bilder ut, från en månad till ett år!

Nu gör jag såklart likadant med Stig, så här är hans första månad!

Sen fotade jag honom när han var en vecka gammal också, så här ser man hur han har växt bara på den här korta tiden.

Tänk att han bara funnits så kort tid och ändå känns det som han funnits jämt!
Det är så stor skillnad på att ha en bebis nu mot förra gången. Jag njuter MYCKET mer den här gången!
Sist var jag så stressad över amningen, kände att jag aldrig skulle få vara själv igen, undrade vad jag gett mig in på och om jag skulle klara av det över huvud taget.
Det var en chock att få barn med andra ord.
Den här gången har jag varit superlugn från början. Jag vet att jag har koll på läget, struntade i amningen och nu vet jag att han kommer inte gå sönder och såhär liten är han bara en väldigt kort period så nu passar jag på att mysa så mycket jag bara kan.

Det här med tvåbarnschock alla varnade mig för har med andra ord inte inträffat alls!
Älskade lilla solStickan!

Just nu är min garderob ganska begränsad då jag bara går i typ en procent av mina byxor.
Så då gäller det att tänka om lite och hitta kombinationer som kan funka.
Härom dagen hade jag på mig en av mina favoriter, nämligen den här klänningen från Ganni:

Den här är perfekt när man nyss fått barn, den har en bred mudd precis över magen så håller in det lite. Sen gillar jag att det ser ut som en kjol och en topp fast det egentligen är en klänning.

I måndags när jag var på jobbet rotade jag fram det här setet från Indiska som jag köpte när jag var på Musikhjälpen i Umeå förra året. Har knappt använt det alls, men himla fint ju. Älskar set, så slipper man tänka på matchningen!

Att vara egen företagare passar inte alla typer av människor. Man måste ha en viss mån av oräddhet och inte vara beroende av trygghet på samma sätt som en anställd. Man vet aldrig riktigt hur det blir med det där med inkomsten i början.
Men för mig var det hundra gånger värre att vara anställd.
Jag passar helt enkelt inte in i rollen som anställd. Eller så har jag bara varit på fel plats.
Men det där med att dricka kaffe samtidigt som man kollar på klockan, äta matlåda utan att riktigt kunna djupandas. Egentligen aldrig kunna andas ordentligt. Så kände jag när jag var anställd, som att någon ständigt jagade mig.

Jag blev väldigt ofta sjuk, kände efter för mycket eller så blev jag faktiskt sjuk av att vara på ett jobb där jag liksom var tvungen att vara.
Så fort jag slutade vara anställd och blev min egen så försvann alla sjukdagar och jag kan räkna på en hand de gånger jag gått hem från jobbet under mina tio år som egen företagare.
Som anställd gick jag hem flera gånger i månaden.

Den värsta känslan är att behöva kontrollera sin inspiration och inte bara go with the flow.
Minns så himla väl en gång när jag jobbade på mio och det liksom kom en våg av inspiration över mig. Fick sådan oerhörd lust att måla i olja och hade tusen ideér, men när man har fasta arbetstider kan man inte bara ge efter för en sån impuls.
Så jag fick stå emot. Vara kvar på jobbet.
Och när jag väl kom hem så hade inspirationen försvunnit.
Det tog emot i varje cell i kroppen att inte ge efter när ens kropp vill skapa, kände mig så otroligt instängd och fick nästan svårt att andas och cellskräck över att behöva vara kvar på jobbet.
Efter den gången bestämde jag mig för att satsa helhjärtat på mitt eget och det har jag aldrig ångrat.

Nu får jag vältra mig i inspirationsvågorna, grotta ner mig bland pennor och papper och kan dricka kaffet hur länge jag vill, sova middag om jag har lust och fördela arbetet så det passar mig.
Länge leve valfriheten!

Hittade en finfin lista hos Cissi Wallin, den lånade jag.

Om du fick välja att leva i en tv-serie, vilken skulle du välja att leva i då?

Vänner såklart, och så hade jag bott ihop med Phoebe! Jag är mycket möjligt världens största vänner-fan genom tiderna. Kan alla avsnitt utantill.

Vad ville du bli när du blev stor när du var barn?

Stridspilot. Ville skjuta min fröken. Hur brutalt är inte det då? Gjorde till och med arbetsprover till Konstfack på detta absurda tema en gång. När jag sen blev lite äldre och visare ville jag bli konstnär. Gick ju ganska bra, såhär i efterhand.

Vilken är din favoritdoft?

När man går förbi ett höghus och känner lukten av deras tvättstuga, eller lukten av stuvad grönkål. Det luktar pappa.

Om du var en stor stenbumling, var skulle du vilja ligga still då?

Någonstans i Värmland, med utsikt över Vänern. Fast inte någonstans där folk skulle ligga och sola på mig. Jag vill vara ifred, även som sten.

Du får veta att jorden kommer gå under om tolv timmar. Vad gör du?

Köper hem en megastor godispåse, sen äter jag upp den ihop med min familj i soffan. med uppknäppta byxor, inget bör sitta åt när man snart ska gå under tycker jag.

Vad tror du skulle vara annorlunda i ditt liv om du var av det motsatta könet?

Jag hade sluppit BH vilket verkligen hade varit skönt. Hatar när den skär in i ryggen. Annars hade jag sluppit vara rädd när jag går ensam, aldrig blivit kallad lilla gumman och antagligen sålt mina målningar för en nolla mer än vad de kostar nu.

Vilket är ditt favoritverktyg?

Är ett stort fan av hederlig gammal skruvmejsel. Är rädd för skruvdragare.

Vad gör du om tio år?

Jag oroar mig nog för min då 15-åriga (!!!) son som är ute och kör moped och luktar svett. Jag jobbar antagligen med samma sak, fast förhoppningsvis har jag fått en ateljé i en gammal lokal med jättestora fönster någonstans. Hoppas vi bor i Karlstad!

Vilken är din bästa danslåt?

Just nu lyssnar vi sjukt mycket på en låt som heter Jodel jump, som är nån österrikisk after-ski låt som Knut älskar. Väldigt smittsam och vansinnigt dålig. Men lyssna på spotify sisådär femtio gånger om dagen så kommer ni förstå tjusningen. Ompa ompa!

Om du var skitbra på att sy, vad skulle du sy då?

Jag är ganska bra på att sy, dessvärre än jag ganska värdelös på att sy vuxenkläder. Så det hade jag sytt om jag kunde! Då skulle jag sy en kjol i samma fina feministtyg som min faster köpt.

Hur skulle du hantera det om du vann typ 108560 000 euro?

Jag skulle bli oerhört lättad. Då hade mitt ständiga jagande att få ihop pengar varit över. Det hade verkligen varit skönt. Sen hade jag köpt en sommarstuga på Öland och en godispåse.

Vad tycker du om ordet hen?

Jag tycker det är fantastiskt, märkligt att det inte funnits jämt. Fast jag tycker att gubbkärring är minst lika bra och använder det nog personligen oftare än jag använder hen.

Vilket är ditt bästa recept och varför, får vara mat eller bak?

Hatar att laga mat efter recept. Vill gå på känsla. Men bacon, grädde och kalvfond kommer man långt med.

Vad tycker du om köttkonsumtion?

Här borde jag svara att det är fel och dåligt för miljön och så, vilket det är. Men jag äter ju kött och en hel del dessutom. Så jag kan inte yttra mig mer än att jag borde bättra mig.

Är du beroende av något?

Min telefon, concealer och kärlek.

Vilken musik triggar din nostalgiska sida mest och varför?
Backstreet boys. Eller Nordman. Tänk ändå, att jag kan alla Nordmantexter fortfarande.

Vad gör dig riktigt förbannad?

Män mellan 45-65 år i grupp, som gaddar ihop sig och spänner musklerna, håller varann om ryggen och beter sig som svin så fort de blir det minsta hotade eller ifrågasatta! Fy fan! Är omringad av dom känns det som.

Har du något riktigt bra husmorstips?

Ha på dig ett par extra trosor utanpå strumpbyxorna så hasar de inte ner. Lätt mitt bästa tips! Eller klipp godisbitarna i mindre bitar när du ger dom till ditt barn, så tror de att de fått massor fast det bara är fem godisar klippta i småbitar.

Finns det någon reklam du tycker är riktigt bra?

Ja dom där med barn i skolan, när de säger nått med “lugn, vi tar hand om dig sen”. Är det pensionsmydigheten?

Är du lik dig nu, som du var när du var barn?

Avgör själva:

Det är inte så ofta som jag har med mig systemkameran, ibland tycker jag mobilen fångar de där små ögonblicken bättre. För den finns ju alltid med. Borde verkligen köpa en ny dock, varje gång jag tappar den i golvet blir kameran sämre och sämre och det har ju blivit några tapp om man säger så.
Men här kommer ett gäng med mobilbilder från senaste tiden:

Jag tvingade Emil att fota mig för jag var så himla välmatchad. Det här är min bästa färgskala, allt från senapsgult och rost till mörkbrunt. Kappan är det plagg jag får mest frågor om när jag visar på instagram. Den är från Rodebjer, modellen heter Odessa men färgen är en som inte finns längre. Den här kappan görs varje år fast i olika färger, fast den här färgen är utan tvekan finast!
Tröjan är också från Rodebjer och den köpte jag när jag var höggravid för att trösta mig med att magen snart skulle vara borta. Byxorna är nya från Zara och gick sönder innan jag ens hann använda dom. Tur jag kan sy så jag kunde laga dom.

En bild på mitt ljuvliga lilla barn. Han är så storögd, tittar alltid på en så nyfiket. Just nu är ögonen väldigt blå så vi får väl se om de blir bruna eller inte. Knuts ögpon var blåa i fyra månader innan de till slut blev bruna. Så märkligt ändå.

En dag förra veckan tog jag tag i min mammaroll och bakade lussekatter med Knut. Han ville dock bara vara med på delen där man blandade ihop ingredienserna och när man stoppade i russinen, så resten fick jag göra själv.
Så svårt det här med att räcka till tycker jag, mycket tid går åt till att sitta i soffan med Stig men jag vill absolut inte att Knut ska bli lidande. Försöker leka och spela spel, pyssla och hitta på så gott jag kan med en hand men ändå svårt att inte bara göra det halvhjärtat när man är upptagen med bebis.
I söndags gick vi iallafall på bio, bara Knut och jag. Så mysigt att få vara bara med honom. Min stora lilla kille.

Det här är varför jag alltid har läppstift, har liksom noll färg på läpparna naturligt. Dock är jag väldigt glad att jag numera är mörkhårig igen. Känns liksom “hemma” på nått sätt.

Mina favoriter. Knut är SÅ fantastisk med Stig! Pussar och kramar hela tiden, pratar med honom, vaggar och hjälper till. Är aldrig dum mot honom trots att han ibland blir frustrerad av att behöva dela uppmärksamheten. Det är inte alltid så lätt att bli storebror.

En dag hade jag lilla My frisyr och kulturtantströja från Gudrun Sjödén. Känner mig alltid lite mer konstnärlig i randigt. Kanske därför min garderob svämmar över av just randiga tröjor? Den här färgkombinationen är dessutom magisk. Älskar Gudruns kläder när det kommer till de små detaljerna, som att halsringningen är randig på andra hållet. Det är de små sakerna som gör det, som Ernst skulle ha sagt.

Den här lilla killen behövde lufta rumpan så vi la honom på en filt på köksgolvet där vi har golvvärme. Sen somnade han där, med rumpan bar.

Vi har köpt ett nytt vrålåk för att jag inte ska ta bilen till jobbet varje dag. Har inte vågat testköra förrän nu och det är minst sagt lite lurigt att köra. Krävs lite övning helt klart. Men sen ska jag susa fram med båda ungarna i lådan. Till dess kör jag själv, tills jag får kläm på hur man gör.

När jag var yngre var jag ofta med på konstutställningar, flera gånger om året. Det var alltid samlingsutställningar eller olika konstrundor.
Det var med skräckblandad förtjusning jag ställde ut mina målningar kan man säga.
Hatade att stå där bredvid och känns mig dum när folk kom och tittade, men sålde alltid så bra så det fick vara värt det.

Sen flyttade jag till Värnamo och hade en utställning här, ihop med en kille jag inte kände.
Jag var alldeles nyinflyttad och han kom härifrån och kände såklart en massa människor. Lokalen fylldes snabbt på av hans familj och vänner och jag kände mig så in i bombens dum som bara stod där.
Det var en minst sagt traumatisk upplevelse och efter det lovade jag mig själv att aldrig ställa ut mer.

Det är en otroligt utlämnad känsla att ha utställning. Man visar upp sitt innersta och öppnar upp för kritik och granskning och det tar hårt på en om man inte är beredd.
Men nu fick jag frågan, efter många år, om jag ville ställa ut igen.
Ensam den här gången och i samma hus som jag jobbar.
Att ställa ut ensam är en helt annan sak, den här gången känns det så mycket bättre.
Dels har jag bättre grejer (förhoppningsvis) jag får bestämma helt själv och jag kan bjuda in till en riktig vernissage när det öppnar.
Dessutom behöver jag inte stå och vakta utställningen och känna mig som ett fån med mina salta pinnar och cider som ingen vill ha.

Utställningen är inte förrän våren 2020 så jag har gott om tid på mig.
Min plan är att ställa ut teckningar, inte oljemålningar som jag alltid visat innan.
Jag vill också ha ett bestämt tema den här gången och inte bara ta sånt jag har liggande i lådorna.
Det känns så himla roligt och inspirerande att få göra det här ordentligt för en gångs skull.

Jag har redan satt igång att teckna inför utställningen.
Är ni i närheten så hoppas jag ni vill komma och titta.

Den här lilla stjärnan har hunnit bli två månader nu!
Tyckte han föddes igår.
Tänk att jag som hade bestämt mig för att bara ha ett barn, alltså nästan missade honom?! Är evinnerligt glad att jag ändrade mig. för han tillför så himla mycket. Han känns liksom som en bonus!

Han är nu 57 centimeter lång och vägen 4900 gram.
Han är så himla enkel att ha att göra med, han är nöjd och glad nästan hela tiden och låter oss sova på nätterna och muttrar inte i onödan. Tack livet för det!

Det har inte varit helt lätt för Knut att bli storebror. Han är verkligen urgullig och genomsnäll mot sin lillebror, men desto argare mot oss.
Förstår att det är en enorm omställning för honom att helt plötsligt dela på uppmärksamheten.
Nu börjar det tack och lov bli bättre och nu är vredesutbrotten inte lika vanliga längre som tur är.
Det tar helt enkelt en stund att komma in i vår nya vardag, men nu tror jag vi börjar fatta galoppen.

Tänk så gärna jag ville ha en liten tjej den här gången, men vad glad jag är nu att jag fick en pojke. Tror de kommer ha så mycket roligt ihop och jag riktigt ser framför mig hur de som vuxna, går ut och dricker öl ihop.
Bröderna Ileby va, vilka killar!

Det händer lite på två månader ändå!

Här är Knuts första tre månader (glömde ta en vecka på honom)

Jag har blivit blixtförälskad i en jacka. Den är perfekt, går över rumpan, är varm, har sån där hög krage som jag älskar och den är inte svart. Bara bra grejer med andra ord.
Men så kommer den lilla detaljen att den kostar 5600 kronor.
Är det ens rimligt?!

Det dyraste plagg jag någonsin köpt var min svarta, prickiga Rodebjer-kaftan som jag köpte för 3500. Aldrig i mitt liv trodde jag att jag skulle köpa något så dyrt, men aldrig förr har jag älskat något så mycket heller. Använder den med glädje varje sommar och älskar den lite extra just för att jag unnade mig den.
Män köper sportbilar och dyra klockor. Jag köper kaftaner.

Men den här jackan, kan liksom inte släppa den, men ändå strider det mot alla principer att betala så hutlöst mycket pengar!
Från Marimekko såklart, som allt annat jag älskar. Brukar ju ge mig själv plagg därifrån när det går riktigt bra på jobbet, men mitt tak brukar stanna vid tusen-lappen.
Snälla tomten, om jag avsäger mig alla presenter de kommande sex åren, kan jag få den då?

Såg den här bilden (foto av Jonathan Nackstrand) från Nobelfesten och blev alldeles tagen!
Den säger så otroligt mycket, hur hon sitter bortvänd från de andra, hur alla är svartklädda och hon skriker av färg, hon hon på det allra tjusigaste sättet säger fuck you.
Älskar den så mycket, kommer bli en ikonisk bild!

Känner igen mig i mycket som hänt. Hur man, om man har en åsikt, granskar för mycket, eller tycker annorlunde, blir utknuffad och bortstött.
Att man inte får vara med om man inte stryker medhårs.

Jag blev oerhört inspirerad av bilden och var tvungen att teckna ett hyllningsporträtt till Sara. Ära den som äras bör.

Photo: Jessica Silversaga

Började kolla på våra gamla bröllopsbilder härom dagen och blev alldeles nostalgisk och varm i hjärtat.

Photo: Jessica Silversaga

Vi har varit gifta i sex år nu.

Det var en helt annan tid då vi gifte oss. Min pappa levde, Emils mamma levde och vi hade ännu inte varit med om några prövningar i livet.

Minns så väl att jag precis innan bröllopet tänkte, att jag aldrig varit så lycklig i hela mitt liv!

Hösten och vintern efter bröllopet visade sig bli mitt livs värsta. Pappa blev sjuk och dog, vi blev gravida och fick missfall.

Men under hela tiden har det varit vi. Emil har funnits där i vått och torrt.

Det har alltid varit vi.
Det kommer alltid vara vi.

Från och med Du.