Återigen, era tankar om barn i förra inlägget! Så jäkla mycket smart ni skriver, blev alldeles lycklig av att höra era tankar och att jag inte är den enda som tänker såhär. Tack, nu kom jag ihåg varför jag bloggar överhuvud taget, för att ni är svinbra!!
Det nya ordet (kanske inte alls är nytt utan jag som är gam,al och inte hänger med) FOMO, fear of missing out är något som aldrig drabbat mig.
Jag är aldrig orolig över att missa nått och gör det gärna snarare. Vill aldrig gå sist från en fest, aldrig säga ja till vad som helst och aldrig jaga den där kicken.
Däremot är jag snarare en FOMM, fear of missing me, att jag ständigt oroar mig för att jag inte uppfyller min fulla potential, att jag kanske hade varit lyckligare någon annanstans, på någon annan plats, i en annan tid osv osv.
Jag är liksom aldrig nöjd och tillfreds.
Det finns en del människor, som bor i samma stad där de föddes, jobbar på samma jobb i hela livet och sen bildar familj på samma gata som när de var små och är totalt nöjda med detta (jag tror Emil är en sån)
Jag kan bli så vansinnigt avundsjuk på det. Det där med att bara kunna sätta sig ner och vara tillfreds med sitt liv.
Jag är det aldrig.
Jag vill mer, tröttnar fort, önskar och drömmer om andra saker, hoppas på nya möjligheter och tror alltid att the next big thing väntar runt knuten.
Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att säga att jag bor i Värnamo. För att det aldrig var min plan, jag skulle bara bo här en snabbis och sen skulle jag bli något märkvärdigt på en häftigare plats.
Kan inte förlika mig med tanken på att this is it, fast jag egentligen trivs hur bra som helst!
Så jävla dum man är ändå, som aldrig bara stannar upp, inser vad man har och jublar en liten stund.
Tror inte jag hade varit ett dugg lyckligare någon annanstans.
Men det kanske är lättare att skylla på platsen, tillfälligheter och annat trams, än att inse att jag faktiskt kanske måste jobba med mig själv en smula.
