Alltså TACK för all er respons i förra inlägget! Blev så himla glad när ni skrev att ni gillar de andra inläggen också.
Ibland får jag för mig att ni är svintrötta på mig nämligen och ibland vågar jag inte dela något djupt för jag blir så rädd att det ska bli konflikter. Jag är ju en himla konflikträdd person.
Men, bara för att ni är så peppiga så ska jag skriva om en grej som upptar så himla mycket av min tid, nämligen barn nummer två.
Eller snarare avsaknaden av barn nummer två.
Innan jag fick Knut var jag fast övertygad om att jag ville ha två barn. Det vill väl alla, liksom standard så att säga. Ensambarn blir si och så och yadayada….
Men sen blev jag gravid och avskydde det. Tyckte det var så hiskeligt jobbigt att vara gravid och kände mig himla otacksam eftersom jag jobbat så hårt på att få in den där bullen i ugnen.
Knut föddes, mitt liv slutade vara en ständig plåga av vaggande barbapappa och blev istället något annat. Ett familjeliv.
Jag var inte längre Anna – oövervinnerlig ensamvarg med all tid i världen.
Jag var Knuts mamma.
Det var en GIGANTISK skillnad! Mycket större än jag trott!
Jag är numera sårbar på ett helt annat sätt än jag var innan, eftersom någonting kan hända honom.
Jag älskar Knut, villkorslöst och oändligt (varför måste man alltid säga det för att kunna skriva vidare och inte få dåligt samvete?) men det är ändå väldigt mycket större och mer att vara mamma än jag var beredd på.
Knut är ett väldigt enkelt barn. Han är glad 99% av tiden, han är ingen springa-runt-och-riva-ner-allting-person och han äter som han ska och är nästan aldrig sjuk.
Det gör att jag har blivit rädd för att få ett barn till. För tänk om det inte blir den lätta varianten, som ändå var oerhört omtumlande.
Jag vet faktiskt inte om jag pallar att göra allting en gång till.
Han är ju så bra nu, i en så himla rolig ålder (2,5), pratar om massa roligt, frågar hur man mår (imorse sa han ”Mamma, du vet väl att jag älskar dig? Mest i världen!”) och han sover på nätterna (i alla fall ibland)
Om man skulle våga yttra de orden att man är nöjd nu, att man är färdig med barn, så känns det så himla bra inuti.
Att få landa och andas i det faktum att vår familj är komplett och fantastisk och att vi har tid och ork att vara oss själva, ihop eller med varann.
Å andra sidan känns det egoistiskt. Att inte ge Knut syskon bara för att jag gillar att vara ifred ibland.
Som att jag inte var ”nöjd” med hur det var att få barn och aldrig vill göra det igen. Otacksam.
Men kanske är det just för att jag är så nöjd, som jag inte vill göra det igen?
Ja ni hör ju, jag kan skriva om det här hur länge som helst, för jag tänker på det jämt.
Vad man borde och vad som förväntas av en.
Samtidigt tror jag att jag innerst inne vet vad som är bäst för just mig.
Men det är svårt att höra det när det är så mycket brus utifrån.
