Igår när jag vaknade så kände jag bara nej, det här går inte. Den här dagen kommer inte funka.
När jag lämnat Knut på dagis ( i mjukisbyxor och flottigt hår) så åkte jag raka vägen hem igen och la mig i sängen.
Sen sov jag. Sov och sov och sov.
Har känt i flera veckor att jag liksom ligger back. Måste få komma ikapp.
Det försökte jag med igår.
När jag sovit bort förmiddagen kom jag på den briljanta idén att göra chokladbollar. Bästa botet mot depp och håglöshet. Det är sen gammalt.
När jag bakat klart och käkat upp hälften så placerade jag min arma kropp i soffan och där satt jag resten av dagen och tyckte oerhört synd om mig själv som tappat livsgnistan.
Jag har haft några sådana här dagar senaste tiden.
Jag får det ibland när jag har mycket att tänka på. Jag är väldigt ovan vid stress och blir väldigt sällan stressad så när jag får lite för mycket i huvudet så svämmar alltihop över och då måste jag ligga raklång och titta i taket tills jag blir människa igen.
Idag känner jag mig bättre och är tillbaka i ateljén igen. Men känner mig fortfarande så HIMLA trött. Kan inte förstå hur man kan vara så trött hela tiden?
Jag hade lätt kunnat sova en vecka i streck….
Senaste helgerna har vi varit iväg på något hela tiden. Även om jag tycker det är roligt så gör det att min hjärna inte hänger med och blir alldeles slutkörd.
Den här helgen har vi avbokat alla planer vi har. Förutom att vi ska byta ytterdörr (den lilla detaljen…..)
Men på söndag, då, dååååå ska jag bara vila mig (och gå på loppis, fast det är ju mer i terapisyfte)