Min stora skräck i livet är att bli gammal och känna att jag bott hela mitt liv på fel plats. Eller att det ska hända mamma något och så har jag slösat bort alla år jag kunde haft ihop med henne.
Hade det varit bara jag hade jag flyttat tillbaka till Värmland imorgon.
Men det är inte bara jag.
Varje gång jag kommer dit, oavsett var än i Värmland jag befinner mig, så blir jag alldeles varm inuti. Som att allting i mitt röriga inre hamnar rätt.
Jag hamnar rätt.
Jag hör hemma i Värmland och jag längtar hem.
Nu har jag bott i Småland i tio år.
Jag kör fortfarande fel, kan inga hemliga utflyktsmål och skulle aldrig kalla mig smålänning.
Hur gör man när man är en familj där den ena parten är så djupt rotad på ett ställe och den andra precis lika hemmakär på ett annat?
Hur gör man en kompromiss?
Jag föreslog en plan, fem år, eller kanske tre. Man flyttar, ger det tre år och trivs man inte så flyttar man tillbaka.
Rimligt tycker jag, eller?
Hur har ni gjort, när hjärtat längtat hem?
