I april har jag haft bloggen i nio år. NIO ÅR!
Jag har varit egen företagare sedan 2010 och jobbat med det heltid sen 2012 (om jag minns rätt)
Det har varit minst sagt slitsamma hundår i början innan jag fick ordentlig snurr på det hela.
Varje månad trodde jag var min sista och att jag aldrig mer skulle få en enda beställning eller ett enda uppdrag igen. Men jag lyckades hanka mig fram, har aldrig haft dyra vanor med varken mat eller kläder, köpt det mesta på loppis och att äta nudlar har snarare varit min basmat än någonting konstigt.
Det är först nu, senaste året eller två som det faktiskt har börjat gå riktigt bra. Jag tjänar fortfarande inga jättesummor, långt ifrån, men jag lever i alla fall inte på existensminimum som tidigare.
Det gör att jag unnar mig då och då, för att jag är så jävla värd det.
Jag köpte den där Rodebjerkaftanen (två till och med) för att jag kände att jag kunde det. Äntligen kunde jag det.
Jag vet att Monki och H&M och alla andra billigare kedjor har kaftaner. Men jag ville ha DEN kaftanen.
För att känna att jag slitit för det, jobbat för det och aldrig haft råd med minsta lilla utsvävning innan.
Den är mitt bevis på att jag gjort något bra.
Jag älskar att borra in näsan i den, dra fingrarna över den och känna min, bara min!
Lite som Gollum och ringen.
En man kanske hade köpt en bil.
Jag köpte en kaftan.
För det var jag värd.
