Sandra hade skrivit så fint på sin blogg om kärlek och jag är beredd att hålla med om precis allt!
Det är inte det där stora, överdådiga och ovanliga man minns och älskar mest, utan det lilla. Det vardagliga.
Om Emil försvann skulle jag sakna morgonmyset i sängen på helgerna mest. När vi brottas med Knut, bygger kojor under täcket och bråkar om vem som ska orka gå upp och göra frukost.
Jag skulle sakna stunden i soffan, när Knut precis somnat och båda två sitter med våra mobiler och inte ens pratar med varann.
Men han är där.
Det är det som är viktigast.
Att han finns.
Sen älskade jag tiden vi fick ihop i Alperna.
När vi fick prata till punkt, kunde sitta och glo på folk ihop och bara behövde se på varann en snabb sekund för att förstå vad det andra menade (oftast ”kolla in den där fula frisyren-blicken”)
Jag älskar vår vardag.
Det vanliga.
När ingenting är extra, utan bara som alla andra dagar.
När en kanelbulle i en påse från affären räcker som uppiggning och man har någon att fråga om det inte är dags för kaffe snart.
Men vad bra ändå, att det är i det enkla man trivs bäst.
För om man bara älskar varann på hotellweekends, omringad av vänner eller ute på krogen så tror jag inte kärleken blir så långvarig.
Jag älskar Emil.
Mitt i vardagen, i mjukisbyxor och dammigt hår, med smutsiga händer och med en snorig Knut på armen.
Då älskar jag Emil så väldigt mycket.
