När jag blev gravid så visste vi direkt att vi skulle dela på föräldraledigheten. Minns inte ens att det var någonting vi pratade om utan det var så självklart från början att jag inte bara kunde släppa mitt jobb ett helt år (eller mer för den delen).
Att vara egenföretagare kräver väldigt mycket av dig som person och det tar ofta flera år att jobba upp en kundkrets så att bara säga nej fanns liksom inte med på kartan.
Emil höll precis på att byta jobb och lyckades med att få den eminenta lösningen att han var hemma två dagar i veckan vilket han var ända tills Knut började på dagis, när han var 1,5 år. Detta hade han med som krav redan vid anställningen.
Jag tror att fler företag gärna skulle gå med på det om man bara frågar, då slipper de kanske anställa en vikarie, man tappar inte jobbet och projekten helt och man är fortfarande med i gänget. En superlösning om den går att få till!
Detta gjorde att Emil alltså var hemma redan när Knut var fyra veckor gammal och jag var således på jobbet redan då.
Jag hade en fördel med att jobba hemifrån då så även om jag hade ammat hade det funkat bra. Jag bara gick ner i källaren, stängde dörren och informerade Emil att jag numera var på jobbet och han fick inte störa.
Jag jobbade två dagar i veckan och Emil jobbade tre.
Om vi hade fått barn igen hade vi gjort precis likadant. Möjligtvis att han jobbade två och jag tre.
Men det läskigaste med att få ett barn till (om det nu skulle bli så, just nu = noll sugen) är just att va mammaledig igen!
Jag behöver mitt jobb för att kunna må bra och fungera har jag märkt. Så jag trivs ypperligt just nu, med att både få kakan och äta den!
