På hösten 2012 var jag gravid och min pappa hade fått ont i magen.
Han var på sjukhuset för kontroller och vi hälsade på med bullar och han blev så rörd att han grät fast det visade han inte förstås.
När vi skulle gå klappade han på min lilla putande mage och sa – Var rädd om den.
En vecka senare fick jag missfall och pappas prover visade på cancer i bukspottskörteln.
Han dog en månad senare.
Jag sörjde för en förlorad pappa och en borttappad bebis. I månader sörjde jag över det. Och ibland gör jag det fortfarande.
Veckan efter midsommar 2013 var jag gravid igen.
Med Knut, fast det visste jag ju inte då.
När Knut kom föddes en annan sorts sorg. Den över att pappa aldrig skulle få se honom, att jag aldrig skulle få ha bilder på dem ihop, att han aldrig skulle få hänga upp gungan i trädet eller ge honom pepparkakor i smyg,
Sen slog det mig, att jag kan faktiskt visst få dem på samma bild. Jag kan teckna den!
Jag har väntat på rätt bild, på rätt tid och på rätt känsla och nu kom den.
Det här blev resultatet.
När pappa blev sjuk spelade Strövtåg i hembygden som mest. Passande eftersom jag är uppväxt just där, i Alsterdalen som de sjunger om.
Så jag döpte bilden till en mening ur den låten: min eviga vaggsång
Knut och morfar.