Nu har jag varit utan pappa i ungefär ett och ett halvt år.
Den första tiden ältade jag. Pratade om samma saker hela tiden, hade ständigt den där sjukhuslukten i näsan och plågades av minnesbilder jag bara önskade skulle försvinna. Dag ut och dag in, samma sak. Pappa pappa pappa. Dagarna gick och det enda jag kunde tänka på var hur jag skulle lära mig sortera i hjärnan. Sålla bort de sjuka bilderna och få fram de friska, byta ut sjukhuslukt mot brunsås och välanvänd stickemössa.
Sakta men säkert byts de ut. De där hemska sakerna finns kvar, glasklara och knivskarpa om jag blundar, men de kan numera lika snabbt suddas ut och bytas ut mot andra minnen. Om gin o tonic under björken, solbrända händer och känslan i handen när man drog den mot hans hår.
Jag får fortfarande många mail om det här, hur man gör när någon nära dör och jag vet aldrig vad jag ska svara. jag vet inte vad man gör och antagligen finns det ingen fiffig universallösning heller. Alla gör olika. Jag pratade och pratade, ältade och riktigt grottade in mig i det som gjorde ondast. Ända tills det inte gjorde ont längre.
Det är svårt att prata om sorg. Man vet inte vad man ska säga och jag märker fortfarande att folk kan skruva på sig eller bli obekväma om jag pratar om pappa. Men det gör jag ändå, ofta. För så länge man pratar om honom kommer han aldrig riktigt dö. Så jag pratar på, berättar om hans egenheter och hans cyniska humor, jag drar skämt på hans vägnar och jag kramar Knut en extra gång från honom.
Jag är klar med min sorg över att min pappa inte lever med. Det betyder dock att jag fortfarande kan bryta ihop och gråta över det, men det kommer jag nog alltid göra. Jag har nu vant mig vid tanken på att mitt liv numera alltid kommer innehålla ett hål och en sorg. Jag är inte samma person nu som jag var då, innan han blev sjuk. Jag är en ärrad och härdad version av mig själv men också starkare och vuxnare, mer medveten om hur jag fungerar i de mest otänkbara av situationer.
22 månader sedan jag kramade honom. Ändå vet jag precis hur det känns och det räcker för nu. Jag vet ju att jag kommer få en kram av honom igen. Det kommer bara dröja lite till nästa gång.
