När jag startade bloggen för en sisådär sju år sen så handlade den bara om teckningar. Det fanns ingen text, inget om mig och inget om mitt liv. Bara bilder.
Sen växte den och blev större, ni blev mer nyfikna och jag började dela med mig av mig och mitt liv.
Då handlade det mest om hur man kände, skrev vad man hade lust med och åt och såg ut som man ville.
Det gör det inte längre.
Jag har varit förskonad från elaka kommentarer, kunnat läsa igenom alla kommentarer och mail utan en klump i magen.
Men ju längre tiden gått, ju fler vänner av ordning har hittat till min blogg.
Sådana som börjar kommentarerna ”Jag vill inte vara sån men…..” eller ”Du vet väl att….” osv osv.
De blir som små nålstick som ständigt vaktar bloggen, som inte tillåter den att blåsa upp sig och bli stor och innehållsrik.
För jag orkar inte hitta på fiffiga saker att skriva, orkar inte berätta om hur det känns längst där inne om jag ständigt måste vakta var jag trampar.
Det känns som bloggläsare på senare tiden fått alldeles gigantiskt stora tår och det gör det jättesvårt att skriva utan att råka trampa någon på just de där stora tårna. Om man lyckas, så är det alltid någon som måste säga att man var NÄRA att trampa där iallafall.
”Nej gör inte kejsarsnitt, min kompissysterskusin gjorde det och det var hemskt”
”Nej föd inte vaginalt, vet du att man spricker från nacken till hakan då”
”Va, ammar du inte?!!? Du vet väl att ammande barn får ett bättre liv och nu när du ger flaska kommer ditt barn hata dig forever!”
”Miiiiiiiiin barnmorska sa att man inte ska göra så”
” HUR kan du ge igelkottar GLASS?!! Man ska ge dom messmör vet du väl!”
Jag saknar att bara blogga, rakt upp och ner om hur jag känner och tycker.
Jag läser en sisådär 80 bloggar varje dag och ibland blir jag provocerad eller uppretad, glad eller förbannad men jag väljer att inte alltid säga det. Bara för att någon vill springa maraton när de är gravida och jag ligger i soffan och äter godis så måste inte jag påpeka att hen inte får springa maraton för det gör mig till en sämre person eftersom jag bara ligger i soffan.
Jag måste inte heller påpeka att det stavas si eller så, att det minsann heter så och att en meningsuppbyggnad bör vara på ett visst sätt, även om det retar mig när det inte står rätt.
Så kan vi inte bara bestämma att bloggandet kan få återgå till sitt ursprung? När det handlade om personligheter och man läste olika bloggar och lärde känna den som stod bakom, inte bara en grå massa som formats efter alla tusen pekpinnar och tillrättavisningar.
Det var ju liksom det som var tjusningen med bloggandet och bloggläsandet, eller?
Från och med nu ska min blogg återgå till att bli Anna Ritar, en blogg om teckningar, personlighet, pyssel och rolighet, färgglada kläder och en oammad bebis.
Sen får ni tycka vad ni vill om det, för här på bloggen bestämmer jag!
För att läsa om andra som också delar min åsikt, kolla in det här:
http://www.emmasvintage.se/nu-sager-vi-upp-oss/
http://emilydahl.se/aktivt-subjekt-singluaris/