Förra veckan blev jag intervjuad för ett reportage i Värnamo Nyheter.
Reportern ville lyfta fram att jag är så öppen i min blogg, att jag skriver om både glädje och sorg. När jag sen läste igenom intervjun innan den gick i tryck och såg att det stod om missfallet så bad jag henne ta bort den biten.
Hon tyckte då att det var lite konstigt att jag helt öppet kan skriva om det i bloggen, men ändå inte vill ha med det i tidningen.
Men det är skillnad.
Min blogg är min egen, det är mina ord och ingen annans. Det är mina läsare, de som valt att följa mig i med och motgångar, det är inte bara vem som helst som råkar prenumerera på en tidning som läser här inne.
Det här är min egen oas av känslor och här inne kan jag välja själv vad jag ska skriva, hur jag vill skriva det och när jag vill skriva det.
Då känns det inte läskigt att skriva om missfall, men med någon annans ord känns det alldeles för stort.
På Värnamo sjukhus ligger avdelningarna så att man först kommer till förlossningen, sen kommer BB och längst in ligger gyn, där man hamnar om man skulle få missfall.
Man måste alltså gå igenom hela BB-avdelningen för att komma till ”den mörka sidan”. Man måste passera alla genomskinliga plastkuvöser med rosiga nyfödingar för att komma till avdelningen där de ger en avslutande tabletter fast man egentligen inte vill avsluta något alls.
Jag minns så väl känslan. Ligga i en steril säng, på lakan av papper och vänta på att allting skulle ta slut. Sköterskan som kom in med saft var femte minut, som om saft skulle få allting att kännas lättare.
När jag efter fem timmar på det där jävla papperlakanet fick gå hem, gick jag genom matsalen med bebisarna, med mammor med sladdriga magar och fåniga leenden, ut till förlossningen där jag mötte tio höggravida kvinnor på rundtur inför sina egna förlossningar.
Där gick jag, med avslutande tabletter mellan benen och tårar som bara rann fast jag försökte allt jag kunde för att hålla tillbaka dom.
För tre veckor sen satt jag och Emil i den där matsalen, med vår genomskinliga plastkuvös med en sovande, rosig liten Knut.
Då kom det ett par, utan leende som gick rakt igenom matsalen. Rakt igenom med tappra försök att inte se alla bebisarna.
Rakt igenom till andra sidan och jag och Emil såg på varann och sen på Knut.
Nu är han här. Livs levande, rosig och perfekt.
Men det var fan ingen lätt väg hit och det kan ingen annan än jag sätta ord på.
