Nu har jag varit gravid i 27 veckor och 4 dagar och jag är så trött på det!
Jag vet att man inte får säga så, för visst är det roligt också. Jag älskar magen och att man ser hur det sparkar för fullt där inne men ändå så saknar jag min vanliga kropp så mycket nu.
Jag saknar att kunna gå in i min garderob och välja vad jag vill, inte bara mellan fem olika saker för att allt annat är för litet.
Jag saknar att kunna knyta skorna utan att låta som en påkörd flodhäst och jag saknar att kunna ta mig ur soffan utan att behöva se ut som en skalbagge som hamnat på rygg.
Jag saknar att sova på natten utan att vakna av kramp i båda benen och måste springa upp och stampa i golvet för att det ska gå över och jag saknar alla mina korta klänningar.
Ytligheter javisst, men att inte känna sig som sig själv i över ett halvår är ganska påfrestande.
Jag vet att man kommer sakna magen sen, det säger alla att man gör och det kommer säkert jag också göra.
Men just nu längtar jag bara så innerligt efter att ha bebisen på utsidan istället för inuti.
Jag har egentligen aldrig varit ett stort fan av att vara gravid, jag ser mer fram emot att vara mamma. Men det är ju en startsträcka dit som man helt enkelt måste igenom.
Förlåt för mitt otacksamma gnäll, men idag var helt enkelt en sådan dag då man surfat runt på pinterest och sett lite för mycket fina klädstilar och klädkombinationer och känt att man själv mer ser ut som en snögubbe för tillfället.
Igår när jag var på apoteket, i min stora vinterjacka och allt så sa butiksbiträdet att man kan beställa ett babypaket till den kommande bebisen om man vill, för det är väl snart dags va sa hon och kollade på magen.
Jag har i min enfald fått för mig att det inte syns när jag har jacka. Emil skrattade åt mig när jag berättade det. Han svarade bara, ehhh JOO det syns! Minst sagt!
Så jag antar att jag är gravid.
Gravid som tusan för tillfället.
