Åh min psykolog, SOM jag tycker om henne! Jag har ioförsig bara gått två gånger men det är ändå så himla skönt att prata med någon, på riktigt!
Förra gången pratade vi mest om pappa, om den kommande bebisen och hur jag mådde. Jag fick även fylla i ett formulär om hur mitt tillstånd var, utifrån 1-5 där fem var bedrövligt och ett var helt okej. Där fanns bland annat frågan hur social jag är, jag kryssade i en fyra, dvs inte alls.
Idag ägnade vi hela terapitimmen åt att prata om detta. Jag förklarade att detta inte är något tillfälligt som kommit i och med pappas död eller bebisen, jag är alltid osocial och har alltid varit.
Hon förklarade dock att jag inte är osocial eftersom jag kan prata med folk och föra mig i sociala sammanhang, men att jag däremot är en introvert person och en ensamvarg som trivs mycket bättre i mitt eget sällskap än ihop med andra.
Åh älskar när de slår huvudet på spiken för PRECIS så är jag!
Hon sa även att jag verkar känna mig själv väldigt väl och inte vara rädd för att stå för att jag är som jag är och gillar att vara ensam.
Det har hon också väldigt rätt i, jag har som sagt alltid varit sån och kommer antagligen också alltid vara det så jag har lärt mig att acceptera att jag är en enstöring.
I samhället över lag så ska man vara social, gilla att arbeta i team och vara en del av ett gäng. Det är på något sätt normen och är man inte en sådan blir man genast en smula udda.
Jag har tänkt mycket på det här genom åren, vad det är som är fel på mig som hellre sitter hemma och klipper tygbitar än går på middagar. Men hon förklarade helt enkelt att en del människor är sådana, att det är ett personlighetsdrag och inget man kan göra något åt.
Man kan öva sig i att vara social, men ändå är man innerst inne som man är ändå.
Kände mig helt lycklig när jag gick därifrån, glad att kunna vara trygg i att jag inte är knäpp och lugn med att iallafall jag känner mig själv väldigt väl.
Även om ingen annan gör det.