Ju äldre jag blir desto mer påtagligt blir det att jag inte har samma ekonomi som mina vänner. När man var yngre var det inte så stor skillnad, men nu har folk jobbat upp sig och är chefer och lyckade företagare osv.
Jag är fortfarande illustratör och konstnär (övar på att säga att jag även är konstnär)
Visst tjänar jag betydligt mer nu än jag gjorde i början, men “betydligt mer” är fortfarande extremt mycket mindre än andra.
När mina vänner bokar utlandssemestrar och glatt frågar om vi vill följa med så är det aldrig ett alternativ. Vi har inte de “extrapengarna”, speciellt inte nu när vi har två barn. Kostar ju som en mindre lägenhet att åka utomlands då!
När jag bokade en keramikkurs inför hösten och beklagade mig om att jag tyckte det var mycket pengar (kostar 1600 kronor för 8 ggr) så var bara svaret från mina vänner att de inte ens reflekterat över priset.
Jag skulle aldrig kunna spendera 1600 kronor utan att först överväga om jag verkligen hade råd med det.
Jag skulle aldrig köpa nya vinterskor till mina barn för nästan tusen kronor när de finns för en femtedel på tradera, mina barn har heller aldrig haft nya overaller och inte ett enda av mina märkesklädesplagg är köpta till fullpris. Allt är rea, second-hand eller loppis.
Jag är helt enkelt en fyndare av rang, för mina barn har också mini rodini och jag har dyra skor, precis som “alla andra”.
För mig och vår familj är det här inget problem, vi har helt enkelt lärt oss leva efter våra resurser. Vi renoverar hellre än åker utomlands, vi semestrar hellre i Sverige än vid medelhavet, vi äter inte ute på lunchen och vi cyklar i stort sett överallt.
Vi åker hellre ut i skogen med våra barn än till Leos lekland, vi gör utflykter med egen matsäck istället för att äta på restaurang.
Ni som är lika stora fantaster av Vänner-serien så kanske ni minns avsnittet om “some place nice”. När Ross, Monica och Chandler alltid vill gå ut och fira på fina ställen och de andra tre inte har lika mycket pengar som de andra.
Det avsnittet refererar jag ofta till och tänker i mitt huvud “som place nice” varje gång det är nått som ska firas.
Jag gillar inte situationer där det blir extra påtagligt att min ekonomi inte är som andras.
Det är alltid väldigt jobbigt när jag blir påmind om det.
Det är helt enkelt priset jag får betala för att få göra det jag älskar.
Och jag hade gjort om det alla dagar i veckan, för att få teckna på heltid är värt alla pengar i världen!
