Jag har inte längtat till Stockholm på länge. Inte som jag gjorde innan jag blev gravid.
Men så såg jag en bild på ett mörkt Stockholm på hösten och fick magpirr och bubbellängtan.
Stockholm är allting Värnamo inte är.
Känslan när man går ut i natten, med runda fötter och rödvinsklirr i påsen. Som ett helt oskrivet blad av trånga barer, dansgolv där man inte kan röra sig och toalettväggar att luta huvudet och de ringande öronen emot.
Trängseln är den största skillnaden och den jag både hatar och saknar mest.
Att man kan försvinna trots att man är omringad av folk.
Det går inte här.
Det är aldrig fullt.
Det finns inget anonymt.
Känslan den där gången när jag gick hem ensam på kvällen, i ett sommarnattsstockholm och inte kunde sluta skratta fast jag var ensam. För att allt kändes så storslaget och jag gick hem från en fest hos Rabén & Sjögren och mitt liv kändes så surrealistiskt och fantastiskt, som att jag var med i en film.
Eller gången då vi åkte ribbåt mitt inne i Stockholm. När det kändes så hemma.
För vem åker båt med en kompis som styr, i en stad man inte bor i?
Nu längtar jag dit igen.
Till min kärleksaffär med Stockholm.
Den jag aldrig förmår mig att avsluta.
På måndag ses vi igen.
